I en tid då kommuner och stater sparar tar marknaden över alltfler uppgifter. Denna privatisering sker runt om i världen, inom hälsovården, undervisningen, kulturen. Finns det något som marknaden inte får ta hand om? Den frågan söker Harvard-professorn Michael J. Sandel svaret på i sin bok What Money Can't Buy.
Oscar Wilde konstaterade att cynikern känner till priset på allting men inte värdet på någonting.
I alla tider har människan polemiserat kring frågan om allt faktiskt kan prissättas. Hon har undrat var gränsen går mellan det som kan säljas på en marknad och det som är för heligt för att överlåtas åt affärsmännen. Efter finanskrisen 2008 fick frågan ny aktualitet i västvärlden. Välfärdssamhället krackelerar, den offentliga sektorn tvingas spara. De senaste årens erfarenheter antyder att det är genom försök och misstag som många länder söker marknadens gränser.
Sandel pekar genom talrika exempel på det som håller på att ske på olika håll och han återger den diskussion som förs. De flesta och mest extrema exemplen kommer från Nord- och Sydamerika, men boken är intressant också för européer. Den visar nämligen var gränslinjerna kan gå här hos oss i framtiden och speglar argumentationen för eller emot olika beslut.
Ibland blir exemplen smått absurda. Ska brottslingar få betala för en lyxigare fängelsecell? Lite som när vi andra dödliga kan uppgradera vår plats på flyget för att få mer benutrymme om vi betalar en slant? I Kalifornien kan vissa fångar göra så redan i dag, och så får de en tystare, renare och större cell, på tryggt avstånd från det övriga patrasket. Detta ses som en lösning på problemet med överfulla fängelser som kostar samhället för mycket. Men hur går det med straffets avskräckande effekt om framtidens brottslingar vet att de kan köpa sig ett skönare liv?
Vår västerländska rättsuppfattning säger oss att vissa saker inte skall köpas för pengar. Sandel räknar upp flera exempel. Det är inte rätt att köpa röster i ett val (även om sådant sker). Vi köper inte heller en ställning i arbetshierarkin – inte ens i erkänt korrumperade länder är det vanligen lagligt att köpa sig posten som avdelningschef vid handelsministeriet eller som stadsplaneringschef i kommunen.
Men som författaren visar kan det mesta köpas, någonstans. Och detta för en angiven summa eller efter en budgivningsprocedur.
Att köpa barn och blod
I vissa länder kan vi till exempel köpa ett barn genom adoption. I USA utvecklade en jurist tanken vidare genom förslaget att priset på barnet skulle avgöras genom budgivning. Hans teori var att den som höjer budet och är redo att betala mest också kan erbjuda det bästa hemmet. Än så länge har han inte lyckats övertyga sina landsmän om idéns förträfflighet och den har inte förverkligats.
Vi kan köpa blod, åtminstone i USA där systemet är vardag sedan länge. Det har gjorts många jämförelser mellan det "amerikanska" systemet med en kommersiell blodmarknad och det "europeiska" med frivillig blodgivning utan ersättning. Ur sjukhusens synvinkel fungerar bägge, men det amerikanska leder till en omfördelning av blod från de fattigare till de rikare.
Vi kan också köpa organ helt lagligt för transplantationer i många länder i Sydamerika. Varför vänta på en njure från ett olycksfallsoffer om någon är villig att sälja den ena av sina för ett par månaders hyra?
Viktig argumentation
Egentligen är det inte de enskilda fallen som är mest intressanta i Sandels bok, utan argumentationen. Då den verksamhet som tidigare sköttes av det allmänna privatiseras eller när det som förut inte hade ett pris plötsligt ska prissättas, uppstår frågor om moral och tillgänglighet. Är det rätt? Blir systemet rättvist? Blir utbudet av en tjänst större? Svaren är sällan helt entydiga. När hälsovården privatiseras kan utbudet öka, men priset kan bli så högt, att bara ett fåtal har råd med vården. I synnerhet inom hälsovården varierar systemen från land till land; från huvudsakligen offentlig hälsovård till huvudsakligen privatfinansierad vård. Finland står någonstans mitt emellan med en komplicerad hybrid av kommunal, statlig och privat hälsovård där den sistnämnda dessutom i vissa fall delkompenseras med återbäring från Folkpensionsanstalten och i andra fall inte.
Hälsovården är den mest omdiskuterade privatiseringsfrågan internationellt sett, den näst populäraste är skolan. Här finns otaliga argument för alla möjliga modeller: den renlärigt privata modellen, den renlärigt offentliga samt kombinationen av offentlig finansiering med privat och offentlig tjänsteproduktion. För att inte tala om andra tänkbara kombinationer. Det talar för att västvärlden under de närmaste tio femton åren kommer att uppleva en mängd olika experiment inom hälsovård och undervisning när den offentliga sektorn tvingas spara.
Effektivitet ställs nu mot rättvisa; kvalitet mot jämlikhet runt om i Europa. Diskussionen om rätten att göra vinst på sådant som traditionellt hört till samhällets basfunktioner har redan tagit fart. Varför, till exempel, är det i Finland acceptabelt att göra vinst inom hälsovården men inte inom skolan? På andra håll i världen kan det vara tvärtom.
Sandel illustrerar med exempel ur den amerikanska skolvärlden. Sponsring av skolböcker och skolor har länge varit ett hett diskussionsämne där. Skolor har uppkallat sin gymnastiksal eller enskilda klassrum efter viktiga sponsorer. En skola i Philadelphia är redo att byta namn på festsalen för en miljon dollar och på hela skolan för fem. Reklam i skolorna, i skolböcker och på skolbussar tillåts i vissa skolor och vissa delstater i USA men förbjuds i andra efter intensiva debatter mellan föräldrar, lärare och politiker. I ena vågskålen finns skolans rätt att göra vinst eller akuta behov av pengar, i den andra frågan om det över huvudtaget är rätt att rikta reklam till barn.
År 1983 riktade amerikanska företag reklam till barn för sammanlagt 100 miljoner dollar, år 2005 hade summan stigit till 17 miljarder (17 000 miljoner). Energidrycker, märkeskläder, dataspel, filmer; på allt fler områden utvecklas nya produkter uttryckligen med sikte på minderåriga. Borde skolan vara en (sista) reklamfri zon? Den frågan debatteras ivrigt i USA och diskussionen förs också på många håll i Europa.
Sätt pris på miljön
Den svåra frågan är hur man ska prissätta något som traditionellt inte har haft ett pris. Hur prissätter man då det saknas en fungerande marknad? Sandel beskriver argumentationen på miljöns område, ett område som intresserat mig personligen i decennier, ja, ända sedan jag i Hanken med stor behållning läste Paul Barkleys och David Secklers lärobok Economic Growth and Environmental Decay. Läroboken från 1972 handlade om konflikten mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring: I vissa fall leder tillväxten till miljöproblem, i andra kan tillväxten tvärtom minska miljöbelastningen, beroende på vilken teknologi vi utvecklar och använder. Grundproblemet är att genmensamma resurser som luft och vatten inte har ett pris, och därmed är föroreningen svår att prissätta.
Fyrtio år efter Barkley & Seckler och femtio år efter Rachel Carsons "Tyst vår" ställer Michael J Sandel samma fråga: Har miljön ett pris? Mycket har hänt sedan ovannämnda väckarklockor började ljuda. I dag kan vi faktiskt sätta ett pris på miljön, och ibland gör vi det. Europeiska unionen har gått längst med utsläppsrätterna, ett system som ännu måste finslipas. EU-systemet gör det möjligt - och lönsamt - att koncentrera reningsåtgärder till den anläggning eller det land där nyttan ur miljösynvinkel är störst. Systemet fungerar än så länge bristfälligt, men verktyg finns för att sätta ett pris på miljön som i bästa fall kan leda till att jordklotet mår bättre i framtiden.
Marknadens moral
Har marknaden en moral, frågar Sandel och svarar själv. Marknaden och prissättningsmekanismerna har ingen moral, bara människor har det. Man kan skapa en marknad för allting om man vill: för bilar, stål, godis, canceroperationer, böcker, barn, njurar, medaljer, sex. Människan avgör genom politiska beslut om hon vill ha det så och om hon är redo att handla på en sådan marknad.
Vissa lagliga marknader känns onekligen krystade, andra vågade, vissa obehagliga. Många länder i Östeuropa beviljar uppehållstillstånd, ibland något slags medborgarskap, för dem som deponerar ett stort belopp i en lokal bank eller köper en tillräckligt dyr lägenhet. En del universitet säljer doktorstitlar. Vissa flygfält (som Luton i London) säljer rätten att kila förbi de långa köerna i säkerhetskontrollen och erbjuder en betald VIP-kö i stället. Vissa amerikanska städer ger rika bilister rätten att mot ersättning köra i bussfilen (i Moskva köper man ett blått ljus i stället). I Kina kan man mot betalning trotsa ettbarnspolitiken.
Det första moraliska problemet uppstår när samhällen som strävar efter jämlikhet inför lagen börjar gynna de rika. Det andra etiska dilemmat uppstår när det som egentligen borde vara förbjudet eller förkastligt (såsom att smutsa ner miljön) blir acceptabelt för stora aktörer som kan betala (för utsläppsrätter eller med små böter). Sandels är skeptisk till många av de marknader som har uppstått på senare år, för han anser att de urholkar moralen och banar väg för korruption. Om ingenting är fel för den förmögna så knakar samhällets etiska fundament.
Sandels utgår alltså från att det finns mycket som pengar inte borde kunna köpa, vilket också undertiteln till boken antyder: "The moral limits to markets". Ju mer bottnen skymtar i staternas och kommunernas kassakistor, desto oftare kommer dock gränserna att prövas. Vad gäller privatiseringenstrenden är det inte säkert att den offentliga sektorn är bäst på att sköta allt den gör i dag. Men valet mellan offentligt och privat borde föregås av en diskussion om såväl effektivitet som värderingar. Och besluten om att ge vissa människor eller institutioner rätten att handla i strid med god sed för pengar borde alltid debatteras i offentligheten.
Inga beslut är förutbestämda och det finns sällan bara en sanning. Medborgarna väljer de politiker som sätter gränserna. Och för att kunna göra det som är både rätt och realistiskt i en tid av knapphet måste vi - medborgare och politiker - fundera på vad det finns som absolut inte ska kunna köpas för pengar. Michael Sandels bok hjälper oss en bit på vägen.
Michael J. Sandel:
What Money Can´t Buy. The Moral Limits of Markets,
Allen Lane Penguin Books 2012
