I utredningen Frivillig svenska? som docent Åsa Palviainen 2011 gjorde för Magma konstaterade hon att ett avskaffande av den obligatoriska svenskundervisningen skulle få långtgående konsekvenser; för rekryteringspolitiken i Finland, för universitetens verksamhet, för språkkraven inom den offentliga sektorn och för tillgången på kompetent personal på olika områden. Men hon framhöll också kunskaperna i svenska är bristfälliga, trots den obligatoriska undervisningen.
I förlängningen hotas det som grundlagen ska trygga, det vill säga landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.
Debatten om skolsvenskan har sedan 2011 fortsatt med oförminskad styrka och enligt den senaste opinionsmätningen vill en majoritet av befolkningen slopa "tvångssvenskan". I debatten är svenskundervisningen inte längre en nationell angelägenhet, utan den framställs som en minoritetsfråga. Ett revir som finlandssvenskarna krampaktigt försvarar. Därmed framstår den som en tillförskansad förmån som inte tillför helheten något.
Så ser debatten ut i dag. Det är därför heller inte att undra över att nya och mer långtgående krav ställs. Frivillig svenska räcker inte. Det senaste är avskaffande av ämbetssvenskan, helt enkelt därför att tjänstemän som ska kunna svenska inte gör det i tillräcklig utsträckning.
Ett friare språkval för landets bästa, basunerar den gröna politikern Vesa Virri i Helsingfors i en färsk artikel på nättidningen Uusi Suomi (19.1.). Han skriver att ämbetssvenskan funnits sedan 1994 och att tvånget att ge service på svenska inte gagnar någon, eftersom kunskaperna i språket är otillräckliga på ämbetsverk där sporadiska förfrågningar görs på svenska. Hans råd är att det finns en person som kan svenska i enheter som betjänar svenskspråkiga.
I centerorganet Suomenmaa säger riksdagsledamot Anu Vehviläinen (22.1.) rent ut att språkprovet i svenska för finska tjänstmän inte håller måttet när det gäller att kunna ge service på svenska.Ribban har sänkts för att svara mot tjänstemännens faktiska kunskaper. Det här är enligt henne något som medvetet glöms bort i debatten.
Vad vi här kan se är att det som Åsa Palviainen varnade för ifall svenskan blir frivillig, de facto redan besannats. Kunskaperna i svenska är trots den obligatoriska undervisningen i språket otillräckliga redan nu.
Iakttagelsen bekräftas också av en av de hundratals kommentarer till Virris artikel. Nätverket för språkcentren vid 17 universitet i Finland (FINELC) efterlyser i ett uttalande från senaste höst en "funktionell svenska". Något man uppnår antingen genom att stärka svenskan i gymnasiet eller genom att likt studentexamen göra den frivillig. Den subjektiva rätten att studera landets andra språk skulle bestå, men avlagd högskoleexamen skulle inte kräva prövade kunskaper i svenska, föreslår språkcenternätverket.
Ställningstagandet är anmärkningsvärt och kommer säkert att lämna efter sig ringar i vattnet.
I kommentarsflödet till Virris artikel ägnas frågan om intentionerna i grundlagen som specificerats i språklagen ingen uppmärksamhet. Det tas för givet att ämbetsmannasvenskan är något Sfp tillförskansat sig under 35 år i regeringsställning. Merparten av inläggen är till sin karaktär hetska angrepp. Avsaknaden av konstruktiva argument är så gott som total.
Uppenbart är att kraven på slopandet av den obligatoriska svenskan och ämbetssvenskan följs av krav på att göra Finland enspråkigt finskt. I debattens hetta vinner tanken understöd i många kommentarer.
Det som akut utlöste språkhetsen i Uusi Suomi var oförståelsen bland skolmyndigheterna till att en del kommuner i östra Finland skulle ges möjlighet att satsa på undervisning i ryska i stället för svenska. Slutsatsen blir att motståndet mot mer ryska i skolorna i östra Finland finns på svenskt håll.
Kontroversen visar att frågan om undervisning i ryska på områden där språket används inte bara ses en minoritetsfråga. Det upplevs vara en nationell angelägenhet. Trots att ryskan ställning inte kan jämföras med svenskans. Ändå är det en finlandssvensk angelägenhet att stöda strävanden för förbättrad undervisning i ryska.
En tankeställare för finlandssvensk opinion är frågan om vad man i längden vinner på att argumentera för fortsatt obligatorisk svenskundervisning i finska skolor. Nya krav på slopande av ämbetssvenskan och på ett finskt Finland visar att tiden håller på att köra förbi obligatoriet. I en sådan situation riskerar det som egentligen är en finsk och nationell angelägenhet att bli en minoritetsfråga för finlandssvenskarna. Och därmed också en Pyrrhusseger.
