Tre svenska favoriter:
sju skäl för en av dem

Ska Eva Biaudet och SFP låta sig nedslås av Magmas presidentvalsgallup som visar att Sauli Niinistö är även finlandssvenskarnas favorit? Eller ska Biaudet och hennes parti ta fasta på alla de element i gallupresultatet som tvärtom inger dem hopp?

Obestridligt är att Niinistö toppar också den finlandssvenska favoritlistan, men faktum är att han är långt ifrån lika överlägsen som i riksgalluparna. Klar tvåa är Biaudet, och hon har ett bredare stöd inom det egna partiet SFP än vad Niinistö har. Lika klar trea är Paavo Lipponen, vilket står i bjärt kontrast till hans anspråkslösa noteringar på finskt håll.

Den övergripande slutsatsen är därför att finlandssvenskarna har ett annat röstningsmönster än folkmajoriteten.

Vilka är då ljuspunkterna för Eva Biaudet? Jag hittar utan svårighet sju argument:

För det första gjordes gallupen redan i december, närmare bestämt 5-30.12, och resultaten är därför mellan över två och närmare sex veckor gamla. Orsaken till den fördröjda publiceringen uppges vara gallupinstitutet Taloustutkimus ovana att göra opinionsmätningar på svenska. Dessutom gjordes gallupen per telefon, vilket alltid är mer osäkert än personliga intervjuer.

Det är alltså långt ifrån säkert att opinionsläget är det samma i dag, då valkampanjen på allvar har gått upp i varv, för att inte tala om på valdagen.

För det andra är det, såsom Magmas Olav S Melin låter förstå i sin kommentar, inget märkligt med att det förra presidentvalets tvåa har - eller åtminstone i december hade - ett försprång. Han har haft sex år på sig att framstå som "vår nästa president", lite så där som Al Gore enligt sina egna ord "used to be the next president of the Unites States".

Varför skulle finlandssvenskar vara helt immuna mot ett sådant allmänt sug?

För det tredje visste enligt gallupen alltjämt var fjärde finlandssvensk väljare i december inte vem de skulle rösta på, och ytterligare var sjätte var "inte alls säker" eller "inte särskilt säker" på sitt val.

Här finns alltså en stor outnyttjad potential att mobilisera, inte minst för det parti som brukar vara bäst just på att mobilisera finlandssvenskarna i val. Den mobiliseringen måste nu i gallupresultatets sken särskilt fokusera på de manliga, de yngre och de lägre utbildade väljarna.

För det fjärde har Eva Biaudet en styrka som hon är ensam om: ett rätt jämstarkt stöd i alla de finlandssvenska regionerna.

Det visar sig alltså vara en myt att helsingforsaren Biaudet, med sina rötter på fädernet i svenska Österbotten och på mödernet i det finska Kajanaland, inte skulle gå hem på landsbygden i allmänhet och i Österbotten i synnerhet.

För det femte är gallupresultaten med förlov sagt lite motstridiga. Då respondenterna tillfrågades om sina prioriteringar i sak toppades listan av svenskans ställning i Finland, följd av mänskliga rättigheter, rasism och hatprat samt minoriteters ställning. Vad är detta, om inte uttryckligen Eva Biaudets agenda?
Åtminstone är det inte Sauli Niinistös. Av de frågor han profilerat sig med återfinns bland den övre hälften av prioriteterna på sin höjd Europas skuldkris och näringslivets behov.

Det verkar alltså som om finlandssvenskarna i sak sympatiserar snarare med Biaudet, men sedan ändå gärna röstar på Niinistö. Varför, kan man fråga sig.
Man kan tillägga att också Paavo Lipponen klart mer än Niinistö verkar fylla toppkriterierna - varför syns detta bara i den åländska opinionen?

I varje händelse gäller det nu för Eva Biaudet bara att ännu bättre få ut sitt budskap även i de sista tv-debatterna. Det budskapet har färdigt genklang bland finlandssvenskarna.

För det sjätte är det fascinerande att "Möjlighet att gå vidare till valets andra omgång" bland övriga omständigheter prioriteras dubbelt så högt som könet! Kan just det förklara den allmänna favoriten Niinistös framgång, på bekostnad av kvinnan Biaudet?

Vill även finlandssvenskar rösta på en vinnare? Varför behövs det i så fall alls ett val, kan man inte låta galluparna avgöra...? Eller låta tvåan i föregående val automatiskt bli president nästa gång? (I så fall hade ju Elisabeth Rehn blivit vald, ursäkta utsedd, år 2000.)
Och är könet faktiskt ett så lågt rankat kriterium att 95 procent av folket, och över 90 procent av de kvinnliga väljarna, anser att Tarja Halonens presidentskap fyller kvinnokvoten och de nu utan kval kan och vill rösta på en man?

Nej, val ordnas för att mäta folkopinionen. Och då inte bara för att få fram en vinnare, utan också för att kartlägga hur olika opinioner ligger till. Och här kommer vi fram till:

För det sjunde säger sig en klar majoritet av de tillfrågade finlandssvenskarna vara redo att "taktikrösta" i valet. Taktikröstning definieras i gallupfrågeställningen så att man kunde tänka sig att rösta på någon annan än sin egentliga favorit för att påverka vem som går vidare till den andra valomgången.
Men vad är nu detta? Om andraplaceringen och därmed om en plats i finalsolen verkar enligt riksgalluparna närmast kandidaterna Väyrynen, Haavisto och Soini tävla, och ingen av dem verkar ha något stöd att tala om bland finlandssvenskarna.

Handen på hjärtat, finlandssvenskar: hur ska man rösta taktiskt i detta val? Genom att säkra Niinistös redan rätt självskrivna plats i finalen? Nej, det är ju ingen vits med det.

Genom att rösta på Lipponen, som väl allmänt anses vara den efter Biaudet "näst bästa" kandidaten från strängt svensk synpunkt sett? Nej, han framstår i riksgalluparna som chanslös.

Vore inte den bästa taktiken, eller snarare strategin, att i rådande språkklimat manifestera den svenska kandidatens styrka? För att visa att vi är en folkgrupp att räkna med!

Är inte alla goda ting, förutom tre, även sju?