I Hufuvudstadsbladet (24.9) fortsätter kolumnisten Thomas Rosenberg debatten om en- eller tvåspråkiga lösningar:
"Om vi får tro ledarskribenten Jan-Erik Andelin (ÖN 13.9) har "taxelldogmen", det vill säga den enligt vilken tvåspråkighet för att fungera förutsätter enspråkiga lösningar, blivit "ett slags finlandssvenskhetens gamlatestamente". Vilket förmodligen betyder att de tvåspråkiga lösningarnas höga visa är vårt nya testamente.
En av dem som satte fart på debatten var Maria Wetterstrand, med sin undran om varför vi i Finland inte har tvåspråkiga skolor, som i Sverige. "Där kom en käpp i myrstacken", utbrast Andelin skadeglatt, och utvecklar både i denna och en senare ledare (ÖN 20.9.) sitt resonemang kring varför vi borde se över våra dogmer.
Han är inte ensam om det. Antalet evangelister är stort, och fler tycks de bli. I bakgrunden finns inte bara ökad individuell tvåspråkighet, och de svårigheter det medför när det gäller att välja skola, utan också de allt hårdare tumskruvar statsmakten tvingar på oss i form av ständigt skärpta krav ifråga om befolkningsunderlag, kostnadseffektivitet med mera.
Ett av de tyngre inläggen är den färska Magma-rapporten "En- eller tvåspråkiga lösningar", av statsvetaren Linnéa Henriksson. Uppdraget var i högsta grad angeläget, det vill säga de språkliga konsekvenserna vid sammanslagningar, med tonvikt på den fråga titeln ställer. Och hon är föredömligt tydlig i sina slutsatser.
Man kan utan överdrift säga att Henriksson här knäsätter en ny strategisk grundbult för Svenskfinland, eller "tredjedelsprincipen". Bort allt vad oro är över alla dessa sammanslagningar! Om minoriteten uppgår till minst 30 procent fungerar tvåspråkigheten och den svenska servicen tillfredsställande, något hon belägger med erfarenheter både hos oss och internationellt. Låt vara att de sistnämnda är förhållandevis tunna och inskränker sig till en bok från 1970-talet av den amerikanska forskaren Rosabeth Moss Kanter.
Släng dig alltså i väggen, du Taxellska paradox. De enspråkiga lösningarna är lika mossiga som mycket annat i Moseböckerna.
Nog raljerat. Ansatsen i Linnéa Henrikssons rapport är självfallet lika rimlig som den är viktig, det vill säga hur vi skall agera då vi med våld tvingas in i större förvaltningslösningar. Enligt henne är det oklokt att envist hänga fast vid alltför små svenska enheter, om vi därmed förlorar den kritiska massan, med ökad sårbarhet och kompetensbrist som följd.
Den risken är reell, och bör beaktas. Men skall vi faktiskt ge upp? Åtminstone jag har svårt med den resignation och uppgivenhet som är grundtonen i hela rapporten: "Eftersom undvikande- och protestlinjen sällan fungerar kan det hända att det är en mer fruktsam strategi att acceptera centraliseringsivern och försöka arbeta med svenska frågor inom nya större strukturer".
Finlandssvensk realpolitik, kanhända. Men jag tycker inte att Henriksson i sin argumentation har tillräckligt torrt på fötterna.
Och vad värre: tredjedelsprincipen används redan nu språkpolitiskt tillhygge. Vilket minsann inte gör situationen lättare för alla oss som fortfarande är övertygade om att svenska lösningar är viktiga - också om vi är mer än 30 procent."
