Tala om nollforskning! "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" var rubriken på en FNB-nyhet i Hbl söndagen den 7 augusti. Artikeln redogjorde för en utredning som gjorts vid Rättspolitiska forskningsinstitutet och Östra Finlands universitet, och som visar att riksdagen i allmänhet godkänner regeringens förslag.
Med nollforskning avses en forskning som ger ett självklart, uppenbart resultat som inte kan förvåna någon. Något som man skulle kunna komma fram till utan att alls behöva "forska" elle ens "utreda". Sådan "forskning" är helt enkelt ett enda stort slöseri med ekonomiska och (eventuella) intellektuella resurser.
Ett plock bland "forskningsrönen" avslöjar hur självklara de är:
"Riksdagen välsignar lydigt de flesta lagförslag som regeringen bjuder på."
"Riksdagens utskott godkänner över hälften av regeringens propositioner utan att göra några ändringar."
"Det är regeringspartierna som styr och ställer i den finländska politiken."
"Med hjälp av majoritetsstödet kan regeringen driva sin vilja igenom i riksdagen så att oppositionen förblir maktlös."
Det vad "utredningen" redovisar för är ju helt enkelt parlamentarismens funktionssätt, och närmare bestämt parlamentarismens i det fall att den sittande regeringen har en majoritet av parlamentet bakom sig. Och det bör ju vara normaltillståndet, medan minoritetsregeringar bör vara undantag.
Det är klart att man kan problematisera graden av partidisciplin. Den intressanta frågan vore ju i vilken mån riksdagens välsignande av regeringens förslag är genuint och frivilligt, respektive framtvingat. Men den frågan försöker "utredningen" enligt referatet tydligen inte ens belysa.
En viss partidisciplin är ju helt nödvändig för att parlamentarismen alls ska fungera. Undantag görs som känt för så kallade samvetsfrågor, och här kan och borde gränsdragningen preciseras.
Vad är det som säger att till exempel abortpolitiken är en samvetsfråga, men inte resurseringen av äldrevården eller skolhälsovården? På tal om att skydda liv, alltså. Eller att kärnkraftsetableringar är samvetsfrågor, medan satsningar på andra energiformer som kan vara förknippade med lika vådliga hälsorisker inte är det?
Sådant vore intressant att problematisera, men inte för den här "utredningen".
Just för att parlamentarismen ska fungera tillfredsställande och inte artificiellt är regeringsprogrammen så centrala, och just därför blir dragkampen om dem lätt så utdragen. Det är ju i regeringsförhandlingarna som de blivande regeringspartierna kommer överens om den linje regeringen ska driva och som regeringen därför sedan kan - och bör kunna - räkna med parlamentariskt stöd för.
Då regeringen väl har bildats är det naturligt och självklart att det är "regeringspartierna som styr och ställer". I första hand genom att påverka förslagen redan inom regeringen, och sedan i andra hand genom att i riksdagen försöka enas om eventuella ändringar i regeringens förslag.
Borde riksdagen kantänka låta oppositionen diktera besluten?
Ett nollresultat är också konstaterandet, enligt Hbl-referatet, att det största hotet mot regeringen Katainen "troligtvis inte är Centerns och Sannfinländarnas opposition, utan snarare motsättningarna inom regeringen". För att hitta detta guldkorn till observation har FNB tillfrågat chefen för riksdagsforskningscentralen vid Åbo universitet, alltså en forskare som tydligen inte hade med utredningen att göra.
"När regeringsbasen är bred blir regeringen mer splittrad. Det kan orsaka inbördes kontrovers", fastslår denna framstående forskare.
Jag undrar om inte närmaste högstadieelev hade kunnat fastslå det samma.
Men för att återgå till den egentliga nollutredningen, så lovade Hbl:s rubrik mer än vad den kunde hålla. "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" lockade till läsning eftersom den innehöll orden "i Finland". Det tolkade jag som att artikeln skulle jämföra oppositionens makt och inflytande i Finland med läget i andra länder, kanske åtminstone de övriga nordiska.
Men icke. Och ändå hade DET ju varit intressant! Och då särskilt en jämförelse med läget till exempel i Norge, som likt Finland har en majoritetsregering - låt vara långtifrån lika bredbasig som vår. Alla de tre övriga nordiska länderna har ju för tillfället minoritetsregeringar, och då har ju särskilt vissa oppositionspartier beydligt större makt än Centern och Sannfi hos oss.
Men sådana situationer är verkligen inget att eftersträva ens i demokratins och oppositionsinflytandets namn, särskilt som de oppositionspartier som ges inflytande kan heta till exempel Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti.
