Finland behöver flera åtgärder som förenar - och färre stämplar som skiljer åt, skriver Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi (31.5.)
"Den finländska polisen tar nytt rekord i tondövhet.
I NAZISTERNAS koncentrationsläger fick fångarna bära symboler med olika färger på bröstet. Syftet var att det skulle vara lättare för myndigheterna att skilja dem åt. Judar tilldelades en gul stjärna, homosexuella en rosa triangel och romer en brun triangel. Jag säger inte att den finländska polisen hämtat sin inspiration exakt här.
Men nog finns slående likheter mellan det här systemet och det upplägg för de nya id-korten som nu lanseras. Finska medborgare ska få blå kort, utländska medborgare får bruna kort. Syftet är, enligt den finländska polisen, att det ska vara lättare för myndigheterna att skilja dem åt.
DET LÅTER som ett försenat aprilskämt.
Men polisen förklarar gravallvarligt hur allt är tänkt att fungera, och låter tondöv inför de associationer som en färgkodning av olika folkgrupper per automatik ger. Kanske särskiljandet av grupper och människor i dagens Finland är så naturligt och självklart att det inte längre är något man behöver reflektera kring? Kanske polismyndigheten helt enkelt bara tyckt att det här med färgkoder är en himla fin idé, utan att slås av att en person vid namn Adolf Hitler redan prövat den i praktiken.
I ETT ANNAT samhällsklimat hade det kanske inte funnits så mycket att säga om saken, utom att det var ett olyckligt snedsteg. Men när intoleransen och rasismen blivit så rumsren som i dagens Finland blir ett id-kort med färgkoder bara ytterligare ett tecken på att något i grunden är fel.
Utmaningen i dagens Finland är knappast hur vi ska hitta ännu flera sätt att skilja "äkta finländare" och "utlänningar" från varandra. Utmaningen är snarare hur folk och människor från olika bakgrund ska föras samman lite mer.
Varför hör vi nästan aldrig något om det?
Varför får vi bara höra om motsatsen?
MÅNDAGEN VAR i det sammanhanget talande. Först kom beslutet om bruna id-kort för utlänningar och blå för finländare.
Sedan meddelade Samlingspartiets ungdomsförbund via sin ordförande Wille Rydman att han stöder Sannfinländarnas så kallade manifest för tolerans. Där ligger fokus inte oväntat på att den verkliga rasismen riktar sig mot den hårt trängda finska majoriteten. Det är som det är med den saken.
Men att en ordförande för ett ungdomsförbund i ett modernt och urbant parti nickar instämmande åt grumliga sannfinländska myter, ja det väcker tankar och visar vart debatten är på väg.
DET ÄR HÖG tid för ansvarskännande krafter och röster i Finland att säga ifrån. Ett land med en åldrande befolkning och exportberoende ekonomi kan inte sluta sig inåt. Det är inte värdigt ett nordiskt land med stolta traditioner inom demokrati att låta sig dras ned i dyn.
Finland behöver flera åtgärder som förenar - och färre stämplar som skiljer åt."
