Finlands flagga är en symbol som varje finländare ska kunna vara stolt över. Det är inte en symbol för fanatisk nationalism, skriver chefredaktör Tommy Westerlund i Västra Nylands ledare (18.5.).
"Vi har nu börjat få känna av baksmällan efter firandet av VM-guldet i ishockey. Säkert spelarna själva och lagledningen, men också finländaren i gemen.
Alla unnade guldgossarna den festyra som tog vid efter att världsmästerskapet var bärgat i Bratislava. Tyvärr klarade inte alla av att tajma festandet så att man kunde uppträda värdigt inför hundratusen supportrar på Salutorget och minst en miljon TV-tittare.
Promillehalten var bevisligen för hög för några, med målvaktstränaren Pasi Nurminens magplask på flygfältet som bottennotering. Genant, pinsamt och beklagligt - allting på samma gång.
Det har också skett en del övertramp i nationalismens namn. Det har rapporterats om en man som i en spårvagn skrek åt två färgade killar att Finlands hockeylandslag minsann ska visa dem och om ungdomar som på Salutorget skanderade att Finland tillhör finländarna.
Dylikt förekommer tyvärr och har även gjort det tidigare. Att konferencieren på scenen skriker att "hurrina" ska få på käften är betydligt värre. Visserligen avsåg han sannolikt svenskar, inte finlandssvenskar, men ändå osmakligt så det förslår.
Någonting har hänt i Finland då man numera reagerar kraftigt på allting som kan tolkas som nationalism. Vi är på helspänn inte minst efter riksdagsvalet.
Det är naturligtvis bra då vi är på vår vakt och reagerar då tendenser till rasism i nationalismens eller fosterländskhetens tecken visar sitt fula tryne. Men ingalunda ska det väl kännas obehagligt då man betraktar ett hav av blåvita flaggor. Inte är det väl en syn som man ska rygga tillbaka inför? Ändå sticker den känslan igenom nu.
Finlands flagga är en symbol som varje finländare ska kunna vara stolt över. Det är inte en symbol för fanatisk nationalism.
Finländare drar ut på gator och torg med flaggor, vimplar och banderoller endast då ett finländskt lag eller en finländare utmärkt sig i en internationell idrottstävling. Lordis seger i Eurovision Song Contest är det enda undantaget.
Karl Johans gate i Oslo var i går ett hav av rödblåvita norska flaggor. Syttende maj firas traditionellt med pompa och ståt, glädje och glam i Norge. Knappast reagerar någon där över att det skulle vara fråga om ett tecken på farlig nationalism då ett dylikt utbrott sker en gång per år.
Vi måste kunna fira finländska idrottsframgångar utan att det väcker oro, men samtidigt hålla ett öga på att det inte uppmuntrar exempelvis invandringsfientliga grupperingar som kopplar ihop begreppen nation och folk. Då kan nationalismen få farliga inslag av rasism och främlingsfientlighet.
Hockeylejonens kapten Mikko Koivu kom redan med en viktig markering då han sade att Finland är ett land där man alltid kunnat respektera och tolerera varandra och att styrkan i Finlands landslag består av väldigt olika individer som ändå kan trivas ihop och få någonting fantastiskt till stånd genom att vara sig själva.
Vad vore exempelvis det finländska fotbollslandslaget om det skulle innehålla enbart finskspråkiga födda i Finland? Omkring hälften av spelarna har endera finlandssvensk eller utländsk bakgrund. Också fotbollslandslaget kunde fungera som utmärkta multikulturella och antirasistiska ambassadörer.
Idrotten har globaliserats kraftigt under de senaste decennierna, vilket borde ha minskat på potentiell skadlig, fanatisk nationalism. I alla bollsporter består de flesta lag, även på lägre serienivåer, av spelare från många olika nationer.
Enbart inom ishockey spelar tiotals, kanske rentav hundratals finländare i exempelvis Sverige, Kanada, USA, Schweiz, Tyskland och Ryssland. På motsvarande sätt finns det också spelare från många olika länder i den finländska FM-ligan.
Klubbkamrater möter sedan varandra i internationella landslagsturneringar och finländska klubbsupportrar har plötsligt sina favoriter i motståndarlaget.
Världen, också idrottsvärlden, är en plats där gränser med jämna mellanrum överskrids. Därför finns det ingen orsak att stirra sig blind på dem och se det som finns på den andra sidan gränsen som något farligt eller förhatligt.
Då det blir segrar så måste man få glädja sig över dem oberoende av om det är den globala klubben eller det nationella landslaget som står på podiet.
Och samtidigt komma ihåg att de som nu var motståndare kanske nästa gång finns i det egna laget.
