I Svenska Dagbladet skriver Niklas Lampim,chefredaktör för Tidningen Åland en debattartikel om svenskans ställning i Finland (6.4.).
"Finlandssvenskarna blir allt färre samtidigt som allt fler i Finland ifrågasätter svenska språkets ställning som nationalspråk. Det kommande finländska riksdagsvalet den 17 april beskrivs som ett ödesval för svenskan.
Finland är enligt sin grundlag ett tvåspråkigt land med två nationalspråk: finska och svenska. I praktiken är den finlandssvenska minoriteten betydligt mindre än den finsktalande majoriteten. De svenskspråkiga i Finland utgör cirka fem procent av befolkningen. Men på det konstitutionella planet jämställs språkgrupperna, vilket är ett starkt skydd med internationella mått. Ja, egentligen är det fel att över huvud taget prata om minoritetsskydd i fallet Finland. Formellt är finlandssvenskarna inte en minoritet, utan en av två språkgrupper. Det här är ett resultat av den språkkompromiss, ibland kallad språkfred, som den unga republiken nådde kring 1930-talet. Språklagstiftningen har moderniserats under åren, senast på 2000-talet. Men grundbulten om två nationalspråk har hela tiden legat fast.
I allt väsentligt har denna ordning varit något som de statsbärande partierna och den politiska eliten stått upp för. Det har tidvis funnits en underton och ett ifrågasättande. Men det har rört sig om utspel från ytterlighetsrörelser eller en diskussion som förts inom partiernas ungdomsförbund. Men under senare tid, ja under det senaste året har en förskjutning skett i diskussionen. Finskhetsförbundet och det populistiska partiet Sannfinländarna är inte längre ensamma. Ifrågasättandet av svenskans ställning har nått de högsta nivåerna, med utspel som tidigare hade varit otänkbara av den relativt nya statsministern Mari Kiviniemi (C).
Startskottet kan sökas till den utdragna konflikten om vart den tvåspråkiga staden Karleby i Österbotten administrativt ska höra: till finskspråkiga Norra Österbotten eller till det mer svenskspråkiga Södra Österbotten? Nuvarande statsministern, tidigare kommunministern Kiviniemi investerade stor prestige i frågan och drev tillsammans med regeringspartiet Centern hårt på för att Karleby skulle hänföras norröver. När idén stötte på patrull hos såväl justitiekansler som riksdagens grundlagsutskott, tvingades Centern tidigare i år att backa. Argumentet från det juridiska Finland var att en sådan nyordning skulle försämra den språkliga servicen för de svenskspråkiga. Politik ställdes mot juridik, och juridiken vann.
Artikeln fortsätter...
I samma stund undrade ledande Centerföreträdare med Kiviniemi i spetsen om det inte är dags att se över svenskans ställning och få till stånd en annan tolkning av grundlagen med tanke på framtida regionreformer. Kiviniemi förde också fram tanken att ryskundervisning kunde få ersätta svenskundervisning i delar av östra Finland. Det var som att öppna en dammlucka. Flera röster inom ungdomsförbund men också etablerade partier hakade på. Bland annat röstade Samlingspartiets, motsvarande Moderaternas, kongress för att göra den obligatoriska skolsvenskan frivillig. Utvecklingen fick statsvetare som Göran Djupsund, professor vid Åbo Akademi, att prata om ett nytt "språkkrig", deklarerat av Centern. Det är ett ord som sällan används i finländsk diskussion. Om ens någonsin sedan 30-talet.
Än motreaktionerna? De har inte låtit vänta på sig. Finlandssvenskarnas egen politiska intressebevakare, snudd på ständiga regeringspartiet, Svenska folkpartiet (Sfp) skärpte inte oväntat tonläget. Men också Socialdemokraterna tillsammans med partiledningen för Samlingspartiet, som alltså på denna punkt gick emot sin egen kongress, inskärpte vikten av att svenskan ska fortsätta vara ett obligatoriskt språk i undervisningen. Förre statsministern Paavo Lipponen (S) tog också bladet från munnen och påminde om Finlands nordiska arv och svenskans betydelse. Det går också överlag att se tecken på en ny finlandssvensk väckelse, med ställningstaganden på finlandssvenska ledarsidor och en livligare diskussion. Svenskan i Finland har hamnat i fokus som sällan förr. Sfp har varnat för att Finland den 17 april, då riksdagsval hålls, går mot ett "ödesval för svenskan". Det är en iakttagelse som till stor del förmodligen har att göra med att partiet vill mobilisera väljare, inför ett gemensamt svenskt hot. Men det är samtidigt en iakttagelse som mot bakgrund av vad som sagts inte alls är orimlig.
På Åland, den svenskspråkiga och självstyrda regionen mellan Finland och Sverige, har svallvågorna från den finländska huvudstaden också känts, låt vara på ett annat sätt. Här har landskapets politiker en längre tid diskuterat möjligheterna att utveckla självstyrelsen mot en färöisk modell, det vill säga en autonomi med större makt inom främst det ekonomiska området. Den debatten fick under hösten en knuff framåt då ett enigt lagting, det lagstiftande parlamentet, lade fram ett förlag till en ny och betydligt mer långtgående självstyrelselag. Om den blir verklighet skulle Åland ha möjlighet att styra de flesta områden, bortsett från valuta, utrikespolitik, rättsväsende och ett antal andra områden. Denna viljeyttring kan ses som ett uttryck för en radikalisering, som åtminstone till viss del kan knytas till det nya tonläget kring svenskan i Finland.
I vissa avseenden har debatten på det självstyrda Åland gått ännu längre. För första gången på årtionden har också en gammal klassiker hörts i debatten: tanken om återförening med Sverige. Det kan ur svensk horisont låta otippat. Men ingen mindre än Ålands landshövding Peter Lindbäck dammade nyligen av idén i ett debattinlägg. Han skrev visserligen att alltsammans "bara var en dröm" och hade inte för avsikt att lansera det som ett allvarligt menat förslag. Men att republiken Finlands högste tjänsteman på Åland ens ventilerar en sådan tanke öppet säger något. Lindbäck pekar på att Åland som samhälle redan i dag starkt orienterar sig västerut. Bland annat är det vid universiteten i Sverige som den överväldigande majoriteten unga ålänningar i dag studerar, inte i Finland. Detta i kombination med ett Finland som vänder svenskan ryggen skapar ett nytt läge på Åland. Det är knappast sannolikt att det genast slutar med att Åland återförs till det forna moderlandet. Men vad Lindbäck noterar är att Ålands faktiska vandring västerut förstärks av det som händer på språkområdet i Finland. Det är inte orimligt om det i en framtid gör att återföreningstanken får förnyad aktualitet.
Så hur har Finland kommit hit? Vad har hänt som gjort att balanserade bedömare pratar om ett nytt "språkkrig"?
Dessa aktuella frågor tas upp i en färsk debattbok, Svenskan på offen siven eller intensiven (Söderströms), av Vasabladet-journalisten Kenneth Myntti. Han noterar att Svenskfinland har djupgående samhällsförändringar emot sig. Sist och slutligen förblir finlandssvenskarna en liten och krympande minoritet i ett land med en finskspråkig majoritet. Till det ska läggas ett finländskt samhällsbygge som länge tillämpat de stora enheternas logik. Administrativa strukturer har i effektivitetens namn slagits samman. Under den processen har svenska intressen ofta hamnat i kläm. Finlandssvenskarna förblir en resursstark minoritet, med försäkring i grundlagen och ett livligt kulturliv. Men mot detta står ett majoritetssamhälle om språkligt sett går åt ett annat håll, och som i det mesta väljer engelskan som andra språk, inte svenskan. Det är inte förvånande att det skapar en uppförsbacke.
Men vad Myntti också gör är att rikta kritiska blickar mot egna finlandssvenska snedsteg. Han argumenterar för att en låt gå-mentalitet alltför länge präglat den finlandssvenska intressebevakningen.
Särskilt kritisk är Myntti mot Sfp som han menar att sovit på sin post när viktiga steg mot nedmonteringen av svenskan tagits. I stället för att sätta hårt mot hårt har partiet enligt Myntti alltför fogligt anpassat sig. Viljan att till vilket pris som helst sitta kvar i regeringen har, menar författaren, gjort att kompromissandet gått för långt. Samtidigt ska sägas att Myntti inte är okontroversiell. Flera debattörer menar att nedmonteringen av svenskan hade skett ändå och att den inte bottnar i en flat politik eller förändrad grundlag - utan i det faktum att samhället Finland förändrats.
Vad som är rätt och fel är inte lätt att avgöra. Troligen ligger sanningen någonstans mittemellan. Finland 2010 är inte Finland 1950. Svenskan har trängts undan. Samtidigt har det finlandssvenska etablissemanget inte haft en så påstridig bevakning av den egna positionen som kan hittas i andra minoritetssammanhang. Gamla garantier har tagits för givna. Det har funnits en ovilja att sticka ut. Därför kan Mynttis bok på många sätt sägas vara representativ för den nya grundton som under senare år hörts i debatten, en ton som är mindre diplomatisk.
Så varthän, Svenskfinland? Strängt taget går det att urskilja tre vägar, som diskuteras i medier och aktuell litteratur.
Ett spår som återkommer, och som bland annat förts fram av debattören och lingvisten Leif Höckerstedt, är att Svenskfinland måste närma sig Sverige. Han har pekat på att det närmast finns en beröringsskräck med Sverige i Svenskfinland, av rädsla för att stöta sig med den finskspråkiga majoriteten. Finlandssvenskarna ser sig som finländare och vill därför inte riskera att klumpas ihop med svenskar i Sverige.
Ändå argumenterar Höckerstedt för att svenskan i Finland behöver en språklig vitamininjektion från Sverige. Annars riskerar svenskan i Finland enligt honom att förvandlas till en allt knaggligare svenska som både via lånord och satsbyggnad alltmer påminner om finskan. Som ett exempel på tillämpning av dessa tankar kan nämnas det språkbadsstipendium som de finlandssvenska fonderna delar ut. Syftet är att ge finlandssvenska journalister möjlighet att en kortare tid arbeta på tidningsredaktioner i Sverige, och på så sätt i förlängningen berika tidningssvenskan i Svenskfinland.
Ytterligare ett spår som bland annat lyfts upp av den före detta Sfp-ordföranden och utrikesministern Pär Stenbäck är att svenskans status fördomsfritt bör ses över. Han har argumenterat för att en minoritetsstatus skulle kunna ge ett bättre skydd än dagens status som ett av två jämställda språk. Det skulle enligt resonemanget kunna leda till att Svenskfinland kan åberopa de internationella garantier som finns för minoriteter. Särskilt het är denna tanke i dag ändå inte. Också Stenbäck har senare tagit avstånd från den.
Varmare är då tankespåret att bygga ut olika former av funktionell autonomi för svenskan, det vill säga enspråkigt svenska enheter som spänner över flera regioner. Flera sådana finns redan och har visat sig livskraftiga. Finlandssvenskar som är inskrivna i kyrkan är det via Borgå stift, det svenskspråkiga stiftet i landet. Finlandssvenskar som gör lumpen gör det vid det svenskspråkiga förbandet Dragsvik i Ekenäs. Och många finlandssvenskar studerar vid det svenskspråkiga universitetet Åbo Akademi. Det är önskvärt, menar flera röster, att bygga motsvarande strukturer också kring andra samhällsfunktioner.
Vilket av dessa alternativ som har framtiden för sig är inte lätt att veta. Ett rimligt antagande är att Svenskfinland går mot en mix av strategier. Några plötsliga kast är antagligen inte att vänta. I fallet självstyrda Åland handlar det om en annan diskussion, avvikande från den i Svenskfinland i fasta Finland, men också här rör det på sig.
Klart är i varje fall att svenskans ställning i Finland denna vinter varit högaktuell och att frågorna ställs på sin spets i det kommande finländska riksdagsvalet om några veckor. Inte minst eftersom Sannfinländarna, som har slopandet av den obligatoriska skolsvenskan högt upp på önskelistan, i opinionsmätningarna nu till och med närmar sig Socialdemokraterna."
