Populistpartierna omkring oss just nu är ett slags förtäckta mansrörelser. Sannfinländarnas gatubild är män och åter män, skriver Jan-Erik Andelin i Borgåbladet&Östra Nylands ledare. (9.4.)
"För några dagar sedan gick den svenska tv-dokumentären "Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen" på tv. Det var ett bra program. Som en bra berättelse ska, väckte den många olika slags känslor, också sinsemellan motstridiga.
Vi såg bilder av sådant vi inte vill ha här. Politiska möten ska inte behöva hållas med polisspärrar som tömmer hela kvarter. Politisk debatt ska inte drivas så som SD:s förskrämda presschef prånglade ut bara allt märkligare, dräpande uttalanden om andra i samhället.
Men så var det vackert också. Inte bara skira Sverigebilder, utan också ett slags kompisskap mellan män, som kanske rentav väckte modern eller storasyskonet i många tittare. Jimmie Åkessons grabbiga partiledning satt strumpfota i pingisrummet med de uttjänta lädersofforna och planlade sin revolution.
Män behöver få hålla ihop och vara tillsammans också. Göra sina karasaker. Skratta sina bullriga skratt och bulta till varandra så där småklumpigt som män visar att de tycker om och respekterar andra män.
Någon kan tycka att män i historiens gång sannerligen har fått ut sin lott på bekostnad av kvinnor och barn. Men då talar vi i regel om män med makt. Det finns många män också som inte har någon makt. Också mellan män kan den enes euro vara den andres 80 cent.
Om en man är framgångsrik är han det ofta skyhögt över kvinnor med exakt samma meriter. Om en man är "framgångslös" igen, är hans utförsbacke desto brantare. I vardagen ser vi många kvinnor gå igenom skilsmässor och konkurser med betydligt större inre styrka än män gör. Vill du göra ett tankeexperiment så tänk ut en kvinna, som du utan att tveka kan kalla en loser. Det är överraskande svårt.
Populistpartierna omkring oss just nu är ett slags förtäckta mansrörelser. Sannfinländarnas gatubild är män och åter män. Var partiets östnyländska, kvinnliga riksdagsledamot håller hus får man fråga sig.
Ska man då i politiken behöva vända almanackan tillbaka? Till de tider, då man kunde hänga ute med kompisarna på bybaren under ljusa aprilkvällar, medan någon kvinna stod hemma och lagade mat och stoppade strumpor?
Svaret är nej. Vi kan inte vända om. Många män har varit både förvirrade och irriterade medan jämlikheten har rullats ut. Och feminister har i sin iver sagt töntiga saker. Men all förändring är svår. Efterhand har många män märkt att det roligt att dela ansvar och uppgifter.
Man inte ska behöva hantera sin maktlöshet med att gruffa och bufflas med andra, eller romantisera om billig bensin, stålverk och stora maskiner. En modernare och trovärdigare mansrörelse finns då i den prisbelönta inhemska filmen Miesten vuoro (Den nakna mannen, 2010). Man kan vara man genom att inte vara så karsk. Man kan vara karl genom att inte skämmas för att man drömmer, väntar och hoppas."
