Etablerade partier utgår från att en plats i regeringen oskadliggör Sannfinländarna. Europeiska erfarenheter visar att det kan gå precis tvärtom, noterar Marit af Björkesten i Hbl:s ledare 28.3.
"Den fart med vilken Sannfinländarna ökat i popularitet har tagit hela Finland på sängen; inte bara partierna, utan också många samhällsforskare. Att ett parti som fick fyra procent av rösterna i föregående riksdagsval nu noteras för ett stöd på upp till 17 procent i enkäterna är definitivt exceptionellt.
Men de unika siffrorna skymmer det generella mönstret. I själva verket är den snabbt ökande populismen snarast en ganska logisk bit i ett europeiskt pussel. Därför är det rimligt att de konsekvenser som populismens frammarsch haft i andra länder gäller också den finländska politiken efter valet. I så fall är det mer sannolikt att Timo Soini biter sig fast vid makten och att populismen får mer syre, än att den tynar bort som partiets föregångare Landsbygdspartiet gjorde. Det kan också betyda att de åsikter som företräds av Sannfinländarna snarare smittar än tonas ner. I en färsk rapport som getts ut av tankesmedjorna e2, Magma och Visili visar skribenterna hur de populistiska partierna i Europa likriktats, men också hur snabbt populistpartiernas agenda anammats av andra partier. Journalisten Lisa Bjurwald frågar om europeiska länder har råd att ta den risken när det gäller till exempel rasism och tolerans. Hon är också tveksam till de goda följder som en ökande populism påstås ha för det politiska systemet.
I Finland är det tydligt att Sannfinländarnas frammarsch tvingat de etablerade partierna att se sig själva i spegeln och ta ställning till om partiet blivit för teknokratiskt och elitistiskt för att väljarna ska förstå vad som pågår. Det kan tvinga fram vassare ideologier, tydlighet och en närmare relation till väljarna över hela fältet. Det finns också mycket som tyder på att populistiska partier som strävar efter makt inom de institutionella ramarna kan hindra uppkomsten av utomparlamentariska grupper som tar till våld. Men allt det här har ett pris och frågan är om det är värt att betala det.
Främlingsfientlighet och rasism är en av de frågor som förenar populister över hela Europa. För Sannfinländarna är invandrarfrågorna bara ett av många ben och ordföranden vill själv gärna tona ner det. Soini har bland annat sagt att Sannfinländarna inte är ett rasistiskt parti, eftersom det inte är människofientligt. Men med det har han bara gett sin högst personliga och mycket smala definition av rasism, inte försäkrat att temat inte finns på partiets agenda. En granskning av kandidaterna ger en annan bild. Sociologen Vesa Puttonen, som nyligen gett ut boken Rasistinen Suomi, tvekar inte när han anger invandringen som en orsak till Sannfinländarnas medvind. Han anser också att partiet har kandidater med rasistiska åsikter och människor som väljer att gruppera folk enligt ras. Bland dem som han granskat närmare finns Jussi Halla-Aho, som ställer upp i Helsingfors. Puttonen konstaterar också att Sannfinländarna tillåtits att sätta agendan. Det lömska är att främlingsfientligheten klätts i en civiliserad form och därmed blivit svårare att känna igen. Alla är kloka nog att inte tala om ras, utan väljer i stället att fokusera på begrepp som religion eller kultur. Men i grunden handlar det ofta ändå om att gruppera människor enligt ursprung. Partiets valprogram är en kombination av konservativ familjepolitik från höger och socialpolitik långt från vänster.
Väljarna är en brokig skara som består av allt från besvikna Centeranhängare från landsbygden och desillusionerade socialdemokrater till folk som aldrig röstat. Den obesvarade frågan är hur viktig till exempel invandrarkritiken är för väljarna. Hur många röstar på partiet för att det ska genomdriva sin politik och hur många väljer Sannfinländarna för att markera en allmän protest? Mycket hänger på vilka av de sannfinländska kandidaterna som blir invalda, men också på de andra partiernas val. Om gallupstödet materialiseras i valet är det sannolikt att partiet får ministerposter, men inte självklart. Till exempel Norge har hållit Fremskrittspartiet utanför regeringen, trots att det har ett starkt stöd. Å andra sidan lyckas samma parti skapa ett starkt tryck också utanför regeringen. Erfarenheter från andra länder ger få entydiga råd om hur etablerade partier ska tackla populister. Risken är att främlingsfientligheten reduceras till en fråga om valtaktik, när det egentligen borde handla om något så grundläggande som moral och mänskliga rättigheter."
