Hur skulle den taxellska paradoxen om enspråkiga svenska lösningar se ut i dag, frågar sig Jan-Erik Andelin i ledaren Östar Nyland (9.3.)
Om man ska tänka finlandssvenskt sägs man kunna ha hjälp av den så kallade Taxellska paradoxen. Det är den lärosats, som säger att det som i Finland organiseras tvåspråkigt förr eller senare blir enspråkigt finskt. Den tumregeln är i och för sig gammal och kom förmodligen till redan under Christoffer Taxells tid som undervisnings- eller justitieminister i slutet av 1980-talet.
På den tiden var finländarna förstås inte ännu lika utbrett tvåspråkiga som i dag. De svenskspråkiga miljöerna var starkare, det fanns landsbygdssocknar, byskolor och genuint svenska miljöer på ett annat sätt än nu.
På den tiden hade inte heller någon kommunreform dragit över landet för att skapa storkommuner och stora enheter, som buntar befolkningen till "underlag" om 20 000 eller 50 000 invånare. En ny verklighet kan göra att gamla, fiffiga paradoxer får skrivas om.
Titta på diskussionen om yrkesutbildningen i Östnyland. Kommunerna funderar just nu vad som ska hända när Inveon, Borgå handelsläroverk, Amisto, Edupoli och den finska vårdutbildningen PTHOL till sist är för små enheter med ett för litet underlag. För sina beslut har kommunerna två utredningar som underlag - med sinsemellan rakt motsatta rekommendationer.
Konsultföretaget Auros föreslår att allt buntas till en tvåspråkig (eller dessutom engelskspråkig) stor yrkesutbildning i Östnyland. Tankesmedjan Magmas ÅA-licentiat Linnéa Henriksson har i sin motutredning kommit till att också Auros idé hursomhelst blir för liten för att uppfylla kommunreformens krav. Enspråkigt svenskt vill hon ha det och då med fokus kring Prakticum i Helsingfors, vid regnbågens och motorvägens slut. Där satsas det också stort i Arabiastranden-Byholmen på ett nytt campus för liv på svenska.
När Taxell myntade paradoxer pendlade man inte som man gör i dag. Steget upp på bussen till Helsingfors är inte i dag så stort för den som bor lägligt i Östnyland. Men ändå är risken stor att avståndet från Lovisaregionen till en yrkesskola på svenska blir för stort för många.
Vi har allt fler tvåspråkiga unga. Om man bara är beredd att byta från svensk grundskola till finsk yrkesskola på närmare håll gör man kanske det, med allt vad det innebär för ens framtida nätverk och identitet.
Vill vi på sista raden vara lite osjälviska, kan det ju också vara bra att se efter vad slags yrkesutbildning som blir kvar på finska, om den svenska drar iväg. Det är inte heller bra för vår region och vårt näringsliv om inte heller den finska yrkesutbildningen överlever här.
Om man vill vara pessimist får man kanske skriva en ny, andra finlandssvensk paradox för vår tid. Den lyder i såfall: enspråkigt svenska lösningar tenderar att behöva bli så stora att det på andra orter inte finns några lösningar alls.
