Här om dagen skulle min lilla son vaccineras och ha sin 1,5-års kontroll. Hans pappa tog honom till rådgivningen och de fick träffa läkaren och allt gick på finska, som det brukar. Inget problem med det. Efteråt var det allmän kontroll hos rådgivningsdamen, som också ville prata med pojken. Det hade inte varit tal om någon tal-kontroll på förhand. Eftersom ingen i "vår" rådgivningscentral talar svenska, hade vi från början kommit överens med "vår egen" rådgivningsdam att han skulle få gå på språkcheck hos en svenskspråkig, sen då det blev aktuellt.
Talar ni alls någon finska med honom? Frågade nu den nya damen, som ingen av oss sett förut. Hon hade nyss läst texten framför sig, där det tydligt stod att ingendera föräldern har finska som modersmål. Kusinerna gör det, ibland, svarade pojkens pappa, lite konfunderad. "Missä on pallo?" frågade rådgivningsdamen den likaså konfunderade pojken. Kanske det skulle gå bättre om du skulle tala svenska, försökte pojkens pappa. "Var är pallo?" frågade hon igen. "Missä on pallo?" Den annars så pratglada pojken hade bara tittat med stora ögon.
Pojkens pappa kom därifrån med känslan av att vi gjort något fel.
Det är inte första gången vi ställs inför detta. Oroade finskspråkiga släktingar har undrat när han egentligen ska lära sig finska, den stackars pojken. I och för sig en rättmätig fråga. Men nu är det ändå så att bandet mellan förälder och barn kommer först. På vilket språk det sker styrs av förälderns känslomässigt viktigaste språk. Jag har själv valt att hålla den närmaste rådgivningscentralen som "vår", trots att jag är medveten om att det inte går att få svenskspråkig service där. Men alla ska ha rätt att tala sitt modersmål till sina barn, oberoende av om rådgivningstanten förstår språket eller inte.
Och, för den delen, oberoende av vilken officiell ställning just det språket råkar ha.
