Av förekommen anledning drar jag mig till minnes en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv. Den gången handlade det inte om att i skriftlig form publicera sig i en stor finlandssvensk dagstidning. Jag var i stället omåttligt stolt över att av justitiekansler Paavo Nikula ha blivit inbjuden att delta i ett seminarium om självstyrelse och etik.
Lika förvånad - och besviken - var jag efteråt över att evenemanget hade noll genomslagskraft i offentligheten. Sannolikt också i praktiken.
Nikula hade representerat Finland i Europarådets arbete på allmänna etiska regler för demokratisk självstyrelse på lokal och regional nivå. Seminariet 2003 ordnades på basis av ett utkast till handbok. Själva handboken godkändes 2005, från 2008 har en komprimerad version funnits tillgänglig.
Seminariet ordnades för att också Nikula hade lovat göra vad han kunde för att sprida budskapet om transparent och renhårig förvaltning på kommunal och regional nivå. Inläggen vid seminariet finns fortfarande tillgängliga på webben. Däremot har Handbook on Public Ethics at Local Level veterligen inte ännu heller översatts till vare sig finska eller svenska. Och inte har den väckt offentlig debatt.
Ingen nappade på mitt förslag om att handboken borde ha presenterats vid ett seminarium enkom för journalister. Kanske ministrar och tjänstemän inte kände för att svara på frågor om hur finländsk praxis - maan tapa, landets sed - borde ändras.
Denna landssed var inte offentligt ifrågasatt 2003.
Den etiska handboken redogör för Europarådets uppfattning om best practice, skilt för folkvalda politiker och för tjänstemän. Handboken har kompletterats med en rekommendation i 25 punkter för hur folkvalda politiker i Europa bör uppföra sig. Dokumentet är godkänt av Congress of Local and Regional Authorities of Europe (CLRAE) som är kommunernas och regionernas instans i Europarådet, och finns att läsa på Finlands kommunförbunds webbsida - dock bara på finska (Euroopan paikallis- ja aluehallinnon luottamushenkilöiden tapasäännöstö).
Man tycker alltså att det inte borde råda någon oklarhet. Men så har vi det där med landets sed.
Valfinansieringen plockade journalisterna först flera år senare upp som granskningsämne, och inte ens då förrän Timo Kalli hade serverat Centerns huvud på fat. Numera är attitydklimatet ett annat och det finns beredskap att begrunda vad den europeiska normen innebär: att alla förtroendevalda - oberoende av om de är direkt eller indirekt valda till sina uppdrag - "ska avhålla sig från att främja eller ge intryck av att främja sina egna eller någon annans intressen" än intressena för den kommun eller samkommun där de har väljarnas mandat (min övers. och kursiv.).
Till den ändan, påpekar Europarådet, ska de folkvalda så vitt möjligt avböja gåvor från alla som kan ha något att vinna på fullmäktiges beslut.
Kan det sägas tydligare? Var det verkligen omöjligt för Ilkka Kanerva att tacka nej? Kunde inte Esbo stad betala för nödvändiga tjänsteresor?
Poängen är att förtroendet för politiker, underförstått för det demokratiska styrelseskicket, beror på hur systemet, relationerna, ser ut.
Den som sitter i landskapsförbundets styrelse representerar hela landskapet, inte bara sina egna trogna och tillitsfulla väljare. Det räcker inte att politikern i fråga själv vet med sig att han eller hon inte har låtit sig påverkas.
En sedvänja kan vara svår att bryta. Vem ska börja? Innan en förment "landssed" är avslöjad och definitivt knäckt kan det förefalla orättvist att anklaga, eller åtala, personer som bara beter sig på samma sätt som "alla" alltid har gjort (också om alla inte ens har känt till sedvänjan i fråga, än mindre betett sig så). För att komma någon vart behövs därför väckarklockor, utomstående påtryckning - och åklagare. Det behövs konkreta fall för att statuera exempel.
Ett sådant fall är nu Kanerva, hur oskyldig uppsyn han än sätter upp. Ett annat är tekniska sektorchefen Olavi Louko i Esbo.
En fråga för sig är varför Samlingspartiet har insisterat på att Egentliga Finlands förbund som styrelseordförande ska ha en person utan allt intresse för förbundets primära uppgift, markanvändning och planläggning. Visst har det ju sin betydelse att ordföranden har samarbetsförmåga och kan förhandla fram kompromisser (HS 4.2), men ändå!
Under alla omständigheter är det olämpligt att denna styrelseordförande tar emot ekonomiskt stöd av personer med privata intressen i förbundets beslut om markanvändningen i landskapet. Det är lika olämpligt som det är osannolikt att sådana intressenter är omedvetna om vem som sitter i förbundets ledning, och vad ett sådant förbund sysslar med.
Allt detta blir nu synliggjort. Det är viktigt - oberoende av vad domstolen i sinom tid anser om saken. Det samma gäller om att tjänstemän ska vara extremt försiktiga med vad de låter sig bjudas på av företag med intressen inom den egna ansvarssektorn.
Härom veckan kunde vi läsa att demokratin i Finland under perioden 1995-2005 hörde till de bästa demokratierna i världen. Den schweiziska demokratibarometern hade jämfört tre principer: frihet, jämlikhet och övervakning, i trettio länder, varvid Danmark, Finland och Belgien placerade sig i topp (HS 31.1).
Kan så vara. Men man frågar sig om resultatet skulle ha blivit ett annat om forskarna då hade vetat det vi numera vet, om hur det kan gå till i finländsk förvaltning.
