Det direkta folkvalet av president är primärt ett personval, om också ett klart politiskt personval. Men något partival är det inte.
Det hindrar ändå inte att presidentvalet som det politiska personval det är kan ha också partipolitiska effekter, särskilt på de stora partiernas positioner. Låt oss titta lite på detta, i ljuset av de aktuella galluparna inför presidentvalet.
Som det nu ser ut kan presidentvalet bli ytterligare en puff framåt för Samlingspartiet, som redan är riksdagens största parti och statsministerparti. Presidenten har ju inte längre någon inrikespolitisk makt, och också en eventuell ur de samlingspartistiska leden utgången president skulle säkert försöka höja sig ovan partipolitiken och inte favorisera sina partikamrater. Men visst vore ett presidentskap för Sauli Niinistö - partiets tredje, efter Svinhufvud och Paasikivi - en fjäder i hatten för partiet.
Framför allt måste den fjädern ses i relation till de fjädrar de tre andra stora partierna riskerar att tappa i presidentvalet, och det gäller alltså både Socialdemokraterna, Centern och Sannfinländarna. Kokoomus skulle befästa sin nyvunna ställning som statsbärande parti, den position som Agrarförbundet/Centern respektive Socialdemokaterna haft under olika epoker.
Värst kan raset bli för Socialdemokraterna, som efter tre presidenter å rad ur de egna leden (Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen) inte verkar att rosa marknaden med Paavo Lipponens kandidatur.
Skillnaden mellan SDP:s normala nivå i riksdagsval och Lipponens i de aktuella galluparna är klart större än mellan något annat partis och motsvarande kandidats. Det kan knappast undgå att påverka SDP:s ställning på vårt politiska fält, om det näst största riksdagspartiets kandidat riskerar att bli sisådär femma i presidentvalet.
Skulle det också komma att synas i partiets politik, närmast som ett behov av att profilera sig starkare i regeringssamarbetet med Saml, och vad skulle det i så fall kunna betyda för regeringssammanhållningen?
Timo Soinis gallupsiffror tyder på inget mindre än att Sannfinländarna obrutna segerrad från det förra presidentvalet 2006 över riksdagsvalet 2007 och EU-valet 2009 till årets riksdagsval nu ser ut att brytas.
Partiets enda chans att parera en sådan prestigeförlust vore att Soini skulle klara sig vidare till den andra valomgången. En annan sak är att en final mellan Niinistö och Soini troligen skulle bli en upprepning av Jacques Chiracs jordskredseger över Jean-Marie Le Pen i det franska presidentvalet 2002...
Därmed är vi framme vid den politiskt kanske allra intressantaste effekten av presidentvalet. Den gäller Centerns politiska profil och linje efter äventyret med Paavo Väyrynen som presidentkandidat, för tredje gången.
Rent taktiskt kan Centern ha gjort rätt i att ge Väyrynen en tredje och rimligen sista chans. Såsom han profilerar sig och sitt parti mycket nära Soini och Sannfinländarna kan Centern för väljarstödets del gå relativt helskinnad ur valet.
Men vilka blir de politiska konsekvenserna av det? Centern har redan som färskt oppositionsparti i riksdagen hunnit profilera sig som en bara lite mer moderat version av Sannfinländarna. Det gäller inte minst Europapolitiken, där Centerns helomvändning efter riksdagsvalet har varit dramatisk.
Då också Centerns presidentkandidat nu profilerar sig som en bara aningen mer moderat Soini, tillspetsas polariseringen mellan Centern och Sannfinländarna å ena sedan och alla de andra partierna å den andra. Centerns ökenvandring i opposition riskerar att bli lång - eftersom ett regeringsblock med Centern och Sannfinländarna trots allt inte rimligen kan få en majoritet bakom sig i nästa val.
Och en sak verkar redan nu klar: efter Relander, Kallio och Kekkonen blir det inte en fjärde president ur agrarernas/centerns led.
För en yngre generation måste man kanske påpeka att de presidenter som inte har framsprungit ur agrarerna/centern, kokoomus eller sossarna var Ståhlberg och Ryti som var framstegspartister och Mannerheim som var politiskt obunden - också om det kanske är rimligt att anta att han i riksdagsval röstade på SFP...
För de mindre partiernas del är presidentvalet inte lika dramatiskt. Det kan ge dem en knuff framåt eller bakåt, men knappast mer än så. Om nu inte någon av deras kandidater når den andra valomgången, varvid knuffen framåt kunde bli mer betydande. Inte för att till exempel Elisabeth Rehns finalplats 1994 gav någon mätbar effekt för SFP i de följande valen.
Men det räcker nog mer än väl med att korten kan bli ordentligt omblandade för de fyra stora partiernas del. Till Saml:s favör, på SDP:s bekostnad och med Centern på villovägar.
