Barbro Allardt Ljunggren,som är doktor i tvåspråkighetsforskning och jobbar som lektor vid Södertörns högskola i Huddinge i Sverige värnar om enspråkiga skollösningar i sitt inlägg i Hbl (19.12.)
"I takt med att svenskan i Finland blivit allt mer kringskuren i det finländska samhället förefaller en förändring ha skett i inställningen till det egna modersmålet hos åtminstone en del av den finlandssvenska gruppen. I själva verket kan detta komma att vara ett större hot mot svenskan i Finland än de yttre hoten.
Denna inre förändring är nämligen av den digniteten att det är rimligt att tala om ett pågående paradigmskifte. Och tyvärr är det inte ett paradigmskifte som bådar gott utan det kan, om den inte snart hejdas, snarare ses som en föregångare till en allt intensivare språkbytesprocess inom gruppen.
Bakgrunden till detta paradigmskifte kan inte förklaras enbart av det faktum att svenskan i olika förvaltningsmässiga sammanhang försvagats de senaste åren, till exempel att det nu finns färre kommuner där svenskan är i stark majoritet. Det kan inte heller förklaras enbart av den ökade tvåspråkigheten. Och inte heller kan det förklaras enbart av en oförståelse på visst finskspråkigt håll av behovet av starka svenska enheter av olika slag, det vill säga en oförmåga att förstå att tvåspråkiga lösningar mycket lätt kantrar över till finskspråkiga.
Man kommer nämligen inte ifrån att det närmast är fråga om ett paradigmskifte i synen på det egna modersmålet som nu manifesterar sig på olika håll i Svenskfinland och speciellt i debatten om skolan. Skillnaden mot förr är den att det inte längre är ett starkt svenskt modersmål eller förstaspråk som eftersträvas som det primära och självklara utan snarare goda, om inte rentav utmärkta, kunskaper i finska som ställs upp som första prioritet. Man är åtminstone villig att på olika sätt experimentera med något som finlandssvenskarna som grupp inte har råd att experimentera med - ett gediget och starkt eget modersmål.
Detta är om något ett tecken på att man inte längre tror på nationalspråksmodellen utan snarare i sin inställning till svenskan har gått över till en minoritetsspråkmodell. Men tyvärr kan detta också mycket lätt bli till ett steg i fel riktning på olika skalor som beskriver språkbytesprocesser - ett steg som förebådar språkbyte åtminstone i delar av gruppen.
Det förefaller nu på olika håll inom Svenskfinland finnas ett önsketänkande att man antingen inte alls inser de status- och maktdrivna processer som språk liksom det mesta i samhället är uttryck för eller så väljer man aktivt att bortse från dessa. Maktskillnaderna mellan finska och svenska i dagens Finland är sådana att det inte behövs många stänk av finska i olika modeller för att dessa stänk allvarligt skall försvaga svenskan i samma modell.
Enspråkiga svenska lösningar i exempelvis skolsammanhang är i en sådan språklig maktasymmetri inte isolation utan en nödvändig skyddsinstinkt.
Utan en skola som med kraft förmedlar vidare det svenska modersmålet som det viktigaste redskapet inför framtiden och fortsatt socialiserar in barnen i den finlandssvenska gruppen och identiteten kan vi inte ta för givet att dessa barn som vuxna också för vidare språket till den följande generationen.
Att bevara svenskan som det självklara undervisningsspråket i den finlandssvenska skolan och möjligheten att freda skolans lokaler från finskspråkiga verksamheter är här två grundpelare i det finlandssvenska bygget som inte bör raseras."
