Christopher Hitchens kommer snart att dö. Han lider av en cancer som saknar bot. Han tror sig veta att den beror på en överkonsumtion av cigaretter och sprit, genom åren, genom decennierna. Hitchens tycker dock inte synd om sig själv. Han fortsätter att skriva och uppträda och tala om alla de saker som han alltid har skrivit och talat och uppträtt om. Nyligen skulle han sitta i en direktsändning från London tillsammans med komikern Stephen Fry men tvingades inhibera på grund av lunginflammation. Hitchens ersattes i stället som talare på distans av skådespelaren Sean Penn och den engelske ateistfilosofen Richard Dawkins. Det säger kanske något litet om den värld som Hitchens under decennierna har gjort till sin egen.
Christopher Hitchens är en lite sällsam fågel i den anglosaxiska världen. Sedan 1992 skriver han regelbundet långa artiklar i tidskriften Vanity Fair. Han förekommer också i många andra sammanhang och tidskrifter, närmast som kolumnist eller som kommentator till samtidens händelser och skeenden. I Frankrike har han ett slags motsvarighet i filosofen Bernhard Hénri-Levy, även om Levy är mera fåfäng än Hitchens och även om Hitchens kanske inte är lika briljant i detaljerna som Levy. Å andra sidan kan Hitchens falla tillbaka på en ganska grundmurad engelsk bildningsbakgrund som placerar honom i samma intellektuella stall som den nuvarande internatutbildade borgmästaren i London, Boris Johnson. Hitchens är fullsprängd med resonemang och citat som härstammar från Wodehouse, Kipling och Orwell. Varken Hitchens eller Johnson har någonsin skämts över att visa sin beläsenhet, sin bildning och sin särbegåvning.
Christopher Hitchens har skrivit flera böcker. Tre finns översatta till svenska. För någon tid sedan läste jag hans memoarer som heter Hitch-22. Där berättar han om sina föräldrar och om modern som tog livet av sig på ett ganska dramatiskt sätt. Hitchens är tacksam att läsa av en särskild orsak; Man behöver inte hålla med honom i hans slutsatser för att ändå kunna njuta av ett intellektuellt temperament som har gjort ifrågasättandet till ett upphöjt livsideal.
Nu håller jag en samlingsvolym av Hitchens i min hand. Den heter Arguably och går på nästan 1000 tryckta sidor. Den innehåller ett trettiotal längre essäer skrivna under de senaste tio åren. De handlar om allt från Thomas Jefferson till ateister och till krigen i Afghanistan och Iran. Det är typiska Hitchens texter. De är argumentativa och polemiska, sannfärdiga och ifrågasättande. Det goda med Christopher Hitchens är att han är svår att placera i en ideologisk fålla. Jag vet att han inte tror på Gud i någon tänkbar form och han är därför en av de mycket citerade ateisterna i vår globala samtid. Jag vet också att han hatar talibaner och att han med en sällsam frenesi attackerar den så kallade islamofascismen. Han har också skrivit en bok där han presenterar ett antal argument för att kunna ställa USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger inför rätta.
I samlingen Arguably förekommer namnet George Orwell rätt ofta. Det är förstås inte en händelse. Hitchens ser sig tydligen som en sentida Orwell, eller åtminstone som stöpt i samma tradition. Det är, i allt väsentligt, en tradition som präglas av en särskild form av skepticism. Orwells kamp för den spanska republiken på 1930-talet kan sägas ha ett slags motsvarighet i Hitchens kamp mot talibanerna på 2000-talet. Hitchens är en radikal skeptiker, en programmatisk tvivlare, en som kritiskt vill granska. Å andra sidan var Hitchens en av de som stödde Bushadministrationens ofta tvivelaktiga policyhållningar. Med andra ord; också Hitchens var en av de som stödde kriget mot terrorn, the war on terror. Det betyder förstås att han samtidigt på olika nivåer svek de orwellska idealen om ett språk rensat på halvsanningar och diffusa omskrivningar. Det är inte lätt att vara intellektuell och att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Förr eller senare blir tyckandet motsägelsefullt och åsikterna inkonsekventa.
Men Arguably är en meningsfull samling texter, inte minst då därför att den på olika sätt speglar det senaste decenniets problematiska intellektuella överväganden. Arguably är samtidigt Hitchens femte samling av journalistiska texter. Det säger kanske något om hans egen tro på betydelsen av det skrivna ordet, och framför allt då på det egna skrivna ordet. Hitchens öppnar inte helt sällan sina essäer eller argument med orden "If I am right, which I am...". Många av essäerna i den nya boken handlar om författare, döda eller levande, eller kanske bara halvdöda. Men det hela handlar ändå inte om litteraturvetenskap i någon trång eller akademisk mening. Författarna hos Hitchens blir snarare språngbrädor för vittfamnande resonemang kring moral och ideologier och allmän samhällsutveckling. När Hitchens skriver om Mark Twain eller Saul Bellow landar han i ett antagande som säger att amerikansk litteratur genom decennierna har upprätthållit en särskild idé om revolution och emancipation som går tillbaks ända till grundarfädernas decennier.
Hitchens är född engelsman, men hans perspektiv är amerikanskt och han är numera också amerikansk medborgare. Det handlar hos Hitchens mycket om den omedelbara och särskilda gemenskap som finns mellan USA och Storbritannien, inte minst språkligt, men det handlar också om en sentida syn på världen där USA har ersatt Storbritannien som det brittiska imperiets kalif och överstepräst. Hos Hitchens finns dock också en lätt motsägelsefull intellektell principfasthet som får honom att beskriva Prins Charles som en man som omger sig med "every moon-faced spoon-bender, shrub-flatterer and water diviner within range". Han driver också med förre presidenten Bushs oförmåga att på ett grammatikaliskt korrekt sätt hantera det engelska språket. Och hur är det nu egentligen med Hitchens påstående om att "the people who must never have power are the humourless". Passar detta påstående verkligen in i ett anglosaxiskt världsmaktstänkande?
Hitchens skriver om dödsstraff och om waterboarding och om kvinnors brist på humor. Hans argumentation på den sista punkten mynnar ut i en evolutionshistorisk slutsats som säger att män måste ha humor för att kunna erövra och belägra kvinnor för att därmed kunna föra sina egna gener vidare. Man tänker en stund på hela saken och finner därvid en del som talar för teorin, men samtidigt tänker man också på alla dessa män med en handfull ungar som dricker öl och skrattar åt någon slags finsk humor på tv:n på lördagskvällarna. I en essä om Stieg Larssons framgångar reflekterar Hitchens över möjligheten att Larsson kanske bragtes om livet av nynazistiska kretsar, något som för Hitchens känns plausibelt eftersom Larsson dog den 9 november vilket också är årsdagen för den tyska Kristallnatten 1938. Hitchens essä om Harry Potter, slutligen, är strålande intelligent läsning och framför allt formar den en elegant dissekering av J.K. Rowlings sätt att skriva och tänka. Hitchens angriper hennes föreställningar om gott och ont och landar i slutsatsen att böckerna om Harry Potter har nått en sådan framgång därför att livet på skolinternat i allmänhet är mördande tråkigt. Vem orkar säga emot - trots att bara en minimal bråkdel av alla de som läser böckerna om Potter har gått på internat?
