Kandidaterna i vinterns presidentval börjar klarna: i rent alfabetisk ordning Eva Biaudet (SFP), Pekka Haavisto (Gröna), Paavo Lipponen (SDP), Sauli Niinistö (Saml), Timo Soini (Sannfi) och Paavo Väyrynen (C).
VF och KD väntas ytterligare nominera egna kandidater. Det är möjligt att könsbalansen i urvalet blir lite jämnare om deras val faller på till exempel Outi Ojala respektive Sari Essayah. Fast den manliga dominansen stärks ju om Pekka Hallberg gör allvar av sina planer att kandidera som obunden - och lyckas samla ihop de namn som behövs.
Många väljare har säkert redan valt sin favorit, på basis av partifärg eller personliga preferenser. Cirka hälften har redan stannat för Niinistö, om man får tro galluparna.
Men hur många har reflekterat över hurudan den president ska vara som ska vara Finlands galjonsfigur åtminstore till år 2018, kanske ända till 2024?
Presidentens maktbefogenheter har som känt reducerats betydligt under de senaste decennierna. Kvar finns ändå presidentens förnämsta uppdrag: att tillsammans med statsrådet leda utrikespolitiken. Som känt gäller detta dock inte EU-politiken, som ju är en förlängning av inrikespolitiken, och som suveränt leds av statsrådet.
Den utrikespolitik som alltjämt leds av presidenten i samråd med statsrådet kunde förenklat definieras som dels den bilaterala, dels den globala.
Av dessa har den bilaterala biten för närområdenas del minskat en del i takt med att relationerna allt mer sköts via EU, men det är klart att det presidentstyrda Ryssland alltjämt kräver en finländsk partner på samma nivå.
Av de bilaterala relationerna med längre bort belägna länder står USA och Kina i en klass för sig, men länder som Brasilien, Indien, Indonesien, Japan och Sydafrika och några till pockar på allt mer uppmärksamhet. Här har presidenten utan vidare en roll att spela.
Här glider de bilaterala relationerna redan över i den globala dimensionen. FN och dess specialorgan är centrala fora för presidenten.
Hur skulle kandidaterna klara de här uppgifterna? De båda Paavorna, framför allt Lipponen men också Väyrynen, har säkert de längsta erfarenheterna av bilateral utrikespolitik, både nära och mera fjärran. En annan sak är om de skulle vara de rätta att föra in nya dimensioner i dessa relationer: demokrati, mänskliga rättigheter, miljö. Med all respekt tror jag att Lipponen skulle ha större förutsättningar än Väyrynen.
Här verkar dock både Eva Biaudet och Pekka Haavisto ha de största förutsättningarna, och i den globala dimensionen står de i en klass för sig, likaså följda av Lipponen.
Däremot är det svårare att finna Sauli Niinistös kvalifikationer i de här avseendena, eftersom EU-relationerna som han har gedigen erfarenhet av ligger utanför presidentens sfär.
Timo Soini placerar sig entydigt på minussidan.
Presidentens andra stora uppgift är att vara en värdeledare, att staka ut moraliska, etiska riktlinjer för nationen. Det må sedan gälla vårt internationella ansvar, tolerans, respekt för det och dem som är annorlunda, eller grundläggande, universella mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Här placerar sig Biaudet och Haavisto med deras värderingar och livserfarenheter självklart högst, åter en gång följda av Lipponen. Det är möjligt att också Niinistö skulle klara provet, men det är i brist på empiriska fakta svårare att veta.
Sedan har ju valet också en språklig aspekt. Vem skulle bäst försvara ett fortsatt tvåspråkigt, nordiskt Finland? På den punkten placerar sig utöver Eva Biaudet bara Paavo Lipponen högt. Ingen av de övriga kandidaterna är som person någon öppen motståndare till svenskan och tvåspråkigheten, men bristen på engagemang och glöd har genom åren blivit uppenbar.
Och sedan finns ytterligare den där "representativitetsfaktorn", den som man inte får tala högt om. En kvinnlig president har visat sig vara en trumf i olika internationella sammanhang, där kvinnor bland valda statsöverhuvuden alltjämt är undantag. Språkkunskaper är en annan ingrediens, och då placerar sig Biaudet, Lipponen, Haavisto och Niinistö veterligen högre än Väyrynen & Soini.
Och om man väger samman alla de här faktorerna?
Ja, den där alfabetiska ordningen i början kunde kanske också vara en prioritetsordning, med givet undantag för ordningsföljden mellan Soini och Väyrynen. Och kanske Lipponen som statsman ändå skulle placera sig före Haavisto...
