"Svenskspråkiga har för mycket makt - och 9 andra påståenden om finlandssvenskar" behandlades i Suomen Kuvalehti nr 34. Hbl:s Sylvia Bjon har gjort en egen version där vi studerar samma påståenden.
"Ingen har sanningen, ingen är objektiv. Men åtminstone kan det löna sig att jämföra hur bruket och urvalet av information påverkar "sanningen".
1) " Finland är ett tvåspråkigt land." Finlandssvenskarna utgör 5,4 procent av Finlands befolkning. Med Åland borträknat utgör finlandssvenskarna 5 procent - eller 4,98 procent som SK skriver. Antalet finlandssvenskar har inte sjunkit nämnvärt, men nog andelen. Däremot har antalet tvåspråkiga familjer ökat. De är omkring 40 000.
Tvåspråkigheten stannar inte vid finlandssvenskarnas bruk av två språk.
SK hänvisar till Statistikcentralen, vars undersökning visar att bara fyra procent av de vuxna finländarna säger sig vara "skickliga på att tala svenska".
Men talar man istället bara om att kunna konversera på svenska är det 41 procent av befolkningen som säger sig kunna göra det, enligt EU:s språkbarometer från 2005.
Överlag hör Finland till de mer språkkunniga länderna i EU. Andelen finländare som kan konversera på minst tre språk är 47 procent, jämfört med EU-medeltalet på 28 procent. Flerspråkighet har en positiv effekt, eftersom länder som Luxemburg, Malta och Belgien också har hög språkkunnighet. I enspråkiga länder är andelen som talar tre språk mindre.
2) " Tvåspråkigheten grundar sig på grundlagen." Enligt grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Vidare förutsätter grundlagen att "det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder." Grundlagen nämner också särskilt samiskan och teckenspråket.
Att Finland har två nationalspråk är inte en relik. Regeringsformen och riksdagsordningen från 1919 och 1923 har upphävts och ersatts med nuvarande grundlag som trädde i kraft 1 mars 2000. Det är inte särskilt länge sedan folkets representanter i riksdagen ställt sig bakom de två nationalspråken.
3) "Det är dyrt att upprätthålla tvåspråkighet." Ja, det kostar att upprätthålla ett samhälle där olika människor har ungefär samma förutsättningar att leva. Det är till exempel dyrast att producera en grundskoleplats i Lappland per elev räknat - men till samhällets grunder hör att alla betalar.
Två språk ger också utgifter, därför går staten in med anslag för kommuner där det bor svenskspråkig eller samisk befolkning.
SK beräknar att det kostar staten 28 miljoner att kompensera kommunerna för svenskspråkig service. Folktingets statsstöd är 575 000.
Både Folktinget och Sametinget är lagstadgade organ. Summorna per svenskspråkig invånare är inte märkliga om man jämför med de samiska kommunerna där det bor omkring 1700 registrerade samisktalande och uppskattningsvis 4000 samer. Sametingets statsanslag är 205 000, plus 258 000 för samiska läromedel. De tvåspråkiga kommunerna i Lappland får anslag på 600 000 euro för samisk service inom social- och hälsovården. Fast det är fel att tala bara om tvåspråkighet. I Ivalo är språken fyra: finska, koltsamiska, nordsamiska och enaresamiska. På Ivalo stadsbibliotek står skyltningen på fyra språk. Det är upp till komuninvånarna att avgöra om det är en belastning eller en rikedom.
Finland betalar också för annan mångfald. Undervisnings- och kulturministeriet stöder exempelvis vänskapsföreningar med 2,1 miljoner, varav Finland-Rysslandsällskapet får 1,2 miljoner. För specialanslag till mångkulturella projekt reserveras 600 000.
4) " Tjänstemän måste kunna svenska." Det är inte ett absolut krav eftersom kommunerna kan utforma vilka krav som ställs på olika tjänster. Språkprovet vid universiteten är ändå obligatoriskt. Det gäller både det svenska språkprovet för finskspråkiga och det finska för svenskspråkiga. Enligt en undersökning som Taloustutkimus gjort för tankesmedjan Magma anser 66 procent av finländarna att det är rätt att kräva intyg för kunskaper i svenska för statliga tjänster.
5) "Alla måste kunna svenska." Svenska har varit obligatoriskt ämne sedan grundskolan formades på 1970-talet. Vad gäller det svenska språkets ställning som obligatoriskt undervisningsspråk finns det många olika undersökningar att hänvisa till. SK citerar Finskhetsförbundet, som 2007 kom fram till att 63 procent av finländarna vill slopa den obligatoriska svenskan. Men enligt Taloustutkimus/ Magma tycker 50 procent av befolkningen helt eller delvis att svenskan ska vara obligatoriskt skolämne.
Anmärkningsvärt är att det är de yngsta, 15-27-åringarna, som är är mest positivt inställda till fortsatt obligatorisk svenska. De som helt motsätter sig är 27 procent.
Enligt Magmas rapport håller över 70 procent helt eller delvis med om att svenskan är en väsentlig del av det finländska samhället. Alla behöver inte kunna svenska, men 85 procent anser att ledande politiker ska kunna tala både finska och svenska, och ännu fler att den nordiska identiteten är viktig.
De tvåspråkiga familjerna väljer i allt högre grad svensk skola för sina barn, i dagsläget omkring 60 procent.
6) " Den svenskspråkiga kulturen får oskäligt mycket understöd." Suomen Kuvalehti hänvisar till två olika exempel - Yle och fonderna. I fallet Yle exemplifierar tidningen med att FST5 står för 15 procent av programutbudet.
Enligt paragraf 7 i lagen om Rundradion är bolagets uppgift att "tillhandahålla ett heltäckande televisions- och radioprogramutbud jämte special- och tilläggstjänster för alla på lika villkor" och att " behandla den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningen på lika grunder i programverksamheten". Det är lagen som ställer krav på den svenskspråkiga servicens mångfald.
- Det är klart att en organisation som ska ro i land med det på svenska blir större än befolkningsandelen, säger kulturminister Stefan Wallin.
Hur är det med statliga stöd då? Kuvalehti nämner inte dem men vi kan ta en snabbversion. Statsandelarna till teatrar och orkestrar ligger på drygt 70 miljoner euro. Av dem går 51 miljoner till teatrar, och 6 miljoner till svensk- och tvåspråkiga teatrar. Det blir 8,5 procent av statsandelarna, eller 11,8 om man räknar bara teatrarnas andelar.
Utdelningen till enskilda konstnärer och projekt ligger en aning ovanför befolkningsandelen, men inte mycket, kring 6 eller 7 procent, enligt Stefan Wallin.
- Utdelningen sker på kvalitativa grunder. Vi har av tradition en stark skapande sektor på svenska.
Stiftelserna och fonderna i Finland delade i fjol ut kring 290 miljoner euro. Största delen går till forskning och utbildning, utan särskilda språkliga hänsyn. De största enskilda utdelarna är Svenska Kulturfonden , vars disponibla medel i fjol var 38 miljoner, varav 17 miljoner i den allmänna utdelningen, och Finska kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto) som delade ut 30 miljoner.
De finlandssvenska fonderna är mycket riktigt förmögna och centrala för det svenskspråkiga kulturlivet. Räknat i euro är utdelningen från Kulturfonden per finlandssvensk mångfaldigt högre än Kulttuurirahastos utdelning per finskspråkig. Kulturfonden har däremot en annan roll. Kulturfondens pengar stöder också sådant som vuxenutbildning och läromedel, det vill säga grundläggande språklig service.
Konstsamfundet äger dagstidningar som inte är operativt lönsamma och som inte längre får allmänt presstöd. Min Morgon i FST5 har en fondfinansierad grundplåt, och Musikhuset i Helsingfors, som är öppet för alla oavsett språk, har tagit del av finlandssvenska fondmedel.
De privata fondpengarna minskar inte de allmänna medel som står till förfogande för hela landets kultursektor - tvärtom.
- De finlandssvenska fondernas medel finns inte i samma kärl som de offentliga medlen, de är ett tillägg, säger Wallin.
Många mindre svenskspråkiga fonder gör ingen skillnad då det gäller mottagarens språk, speciellt de som gäller forskning, medicin och barnvård.
7) " Man får bättre utbildning på svenska." Det beror på vad man menar med bättre. Andelen högskoleutbildade finlandssvenskar är aningen högre än dito finskspråkiga, 31 mot 27 procent. Vad gäller andra stadiets studier finns det i medeltal fler gymnasieplatser än sökande i hela landet (0,83 sökande per gymnasieplats), så det är inte fråga om något nålsöga.
Enligt Suomen Kuvalehti är 6,7 procent av studieplatserna svenskspråkiga. Det beror långt på att det finns hela etablerade svenskspråkiga högskolor och universitet - Hanken fyllde hundra år i fjol och Åbo Akademi i sin nuvarande form grundades 1918. Det tvåspråkiga Helsingfors universitets förlaga är ett svenskspråkigt universitet i Åbo, Kungliga Akademien, grundad 1640.
Man behöver inte vara finlandssvensk för att studera vid Åbo Akademi eller vid Hanken. Vad gäller vissa utbildningar är antalet studieplatser också dimensionerat efter ett servicebehov, exempelvis läkarutbildningen.
8) " De svenskspråkiga har för mycket makt." Svenska folkpartiet har suttit med i regeringen oavbrutet sedan 1970-talet. Varför, frågar sig SK. Det är ju anmärkningsvärt för ett litet parti. Det väcker också en del agg och konspirationsteorier.
Är det inte lättast att fråga dem som bildat en regering själv?
- En avgörande faktor är att SFP är ett balanserande element då det finns många strävanden och intressen bland de andra partierna, säger Harri Holkeri (regeringsbildare 1987).
- SFP är alltså inte ett parti i den bemärkelsen, utan mer ett tänkesätt. SFP har ett stort intresse i landets tvåspråkighet och har starkt stöd i kultur- och näringslivet, också från opolitiskt håll.
Anneli Jäätteenmäki bildade regering 2003, med en bas som ärvdes av Matti Vanhanen.
- Visst måste man ju gratulera SFP till att de varit så bra på att förhandla, säger Jäätteenmäki.
- Själv upplevde jag SFP som närstående. Centern är ett liberalt parti. Men eftersom SFP också kunnat regera med vänstern visar det att partiet kunnat förhandla och spela sina kort. Tidigare har också den nordiska dimensionen inverkat på SFP:s ställning. Men det är de stora partierna som är i avgörande ställning gentemot de mindre i regeringsbildningen. Där inverkar det att Finland är tvåspråkigt. Jag ville åtminstone värna om det, att var och en ska få service på sitt eget språk, säger Jäätteenmäki.
9) " Svensk- och finskspråkiga är jämställda i Finland." Den här frågan kan inte avgöras i ett stycke. Kuvalehti väljer att lyfta fram frågan om hur många poäng som behövs för att komma in på läkarutbildningen för svensk- respektive finskspråkiga vid Helsingfos universitet. Det låter som en detalj men illustrerar läget väl.
Den svenskspråkiga läkarutbildningen i Helsingfors är den enda i landet. På finska kan man också studera i Kuopio, Uleåborg och Åbo. Jämställdheten glider en alltså ur greppet, eftersom de svenskspråkigas karta ser helt annorlunda ut. Skolvägen är i medeltal längre, gymnasierna och studieplatserna ligger längre bort, nätverket är glesare. Trots att det utbildas sjukvårdare, poliser och advokater på svenska är det inte sagt att de finns nära då det kniper. Men det går rätt så bra ändå, vi ser bara inte alltid varandras kartor och jämförelseobjekt.
10) "Genom att värna om svenskan värnar vi om mycket mer än finlandssvenskarna." I många undersökningar når Finland topposition för att vara bäst i världen på skolor eller trygghet. I samma rapporter ligger också de andra nordiska länderna nära oss. Våra lagstiftningar och kulturer är så lika att omvärlden ser oss som ett. Har vi slutat göra det?
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/9/5/d51529.php
