Vilken attack mot svenskan är fatalare: hetsdebatten om skolsvenskan eller vår egen avtagande förmåga att tala en ledig, innovativ svenska? Den yttre eller den inre?
De här frågorna ställer Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare 4.12.
"Först den yttre attacken. TV2-kvällen om svenskan utföll i förväntade positioner. Det motsatta hade varit märkligare. Förutsättningarna för en äkta dialog är emotionellt begränsade.
Vi kan följa Jan-Erik Andelins uppmaning i Östra Nyland (2.12.2010) att "spela död" och låta majoriteten själv debattera hål på dåliga förslag. Det kan vara produktivare än en enveten och uppskruvad kamp med upprepning som metod.
Vi kan fortsätta att argumentera i termer av grundlag, rättigheter, svensk service och den nordiska dimensionen.
Men måste vi inte samtidigt ställa oss frågan: Skulle vi själva acceptera argumenten?
Finland är en nation med svenskan som ett av två grundlagsbefästa språk. Men av det följer inte att svenska måste vara obligatoriskt ämne i grundskolan - vilket bäst "bevisas" av att obligatoriet tillkom långt efter grundlagen, för fyrtio år sedan.
Obligatoriets framtid avgörs av i vilken mån stora partier förmår stå emot vulgärdebattens högsta vågor. Tydligast är på den punkten SDP, som står upp för svenskan. Centern är traditionellt hal och Samlingspartiet verkar hänga i en just-nu-attityd som kan förändras över en natt.
Finlandssvenskarnas rätt till service på svenska har relativiserats i praktiken i städer som Helsingfors och Åbo. Där vi förfogar över ett slags autonomi - dagvård och skola - fungerar det. Men hälsovården är redan pragmatiserad, den faktiska obrutna svenska kedjan saknas.
Finlandssvenskar kan med rätta hävda att majoriteten inte kan leva sig in det språkliga minoritetsperspektivet. Det hör inte till majoriteters känslopalett.
Men vänd på resonemanget. Hur motiverar man att skolelever i det innersta av finska Finland ska läsa svenska för att en minoritet har språkliga rättigheter? Visst, man har gjort det.
Men Finland har förändrats. Moderniteter driver upp en ny mental bild av frihet utan ansvar. Under de stillastående decennierna i finländsk politik var maktapparaten rigid och dagsdebatten mindre ifrågasättande.
Man kan fråga sig om det är bra eller dåligt, men frågan är irrelevant. I en mental miljö där snuttarnas sociala medier blir ett smörjmedel för det nya som ett slags hybris förlorar nutiden kontakten till sin historia.
Där finns inte minst det nordiska. Men var finns den dimensionen i dagspolitiken? EU-tillhörigheten byggde en brygga förbi Norden. Den bipolära värld där vår nordiska kontakt var en livlina för en av Sovjetunionen pressad nation finns inte mera.
Vi har helt enkelt mindre och färre argument - om vi tillåter oss ärligheten att föreställa oss hur de ser ut när de betraktas på andra sidan.
Fortsatt debatt ökar känslan av annalkande förlust. Kanske är det bättre att spela död.
När det gäller språket som rättighet till service.
Nu till den inre attacken. Modersmål är - vid sidan av spontanitet och glädje - också en skyldighet.
Bo Lönnqvist, professor emeritus i etnologi och frejdig debattör, beskriver i Läraren (2.12.2010) hur vi för det finska folket nästan maniskt befäster och bedyrar svenskan - "samtidigt som svenskan som modersmål faller sönder och samman inifrån".
Vi har vant oss vid att "nedmonteringen av svenskan" betyder attacker mot de svenska strukturer som tillhandahåller service på svenska. Lönnqvist menar att vi monterar ned svenskan som modersmål. Och då är vi vi - inte de finskspråkiga.
Det är enligt Lönnqvist ingen hemlighet att studenter från svenska gymnasier vid ÅA och HU har problem med att uttrycka sig på en naturligt ledig svenska, och det gäller i både tal och skrift.
- Deras beredskap är ljusår inifrån ett nyanserat, ordrikt, innovativt språk, skriver Lönnqvist.
Vi har i dessa spalter tidigare påtalat den bristande förmåga att behärska olika stilarter. Man skriver ju inte - illustrerar Lönnqvist - om en statsbegravning i samma stil som om ett läckage i en kloak.
Det spontana talspråket är en annan en skoningslös mätare. Direkta radiorapporter från olyckor rings inte sällan in på fattig, knagglig, översatt svenska.
Det är som om vi hämmades av en tilltagande ängslan, av en brist på språklig självförtroende som i slutändan tar död på glädjen att uttrycka sig.
Finland är en tvåspråkig nation också om skolsvenskan en dag inte är obligatorisk.
Minns då Marika Tandefelts kloka ord i boken "Tänk" (ett handlingsprogram för svenskan i Finland, 2003):
- Som finlandssvenskar i en tvåspråkig eller finsk miljö är vi inte tvåspråkiga för att vi också kan finska; vi är tvåspråkiga i första hand för att vi kan svenska" (vår spärrn.)
Den svenska framtiden kan kännas hotad på det politiskt-administrativa plan där vår tyngd är liten och där upprepandets argumentation kan visa sig ha en mer urgröpande än stärkande funktion.
Men rätten att vara glatt och korrekt spontan på svenska kan ingen ta ifrån oss. Det är en glädje och tillvaro vi borde sprida i form av språkbad och frejdighet i finska miljöer som välkomnar det svenska - och de är många.
Att kunna svenska är ett uppdrag vi inte får svika genom att acceptera en svajig svenska. Se där ett uppdrag medan vi spelar döda i dagsdebatten."
http://www.abounderrattelser.fi/news/2010/12/dubbelattacken.html
