I Atén står solen hög på himlen och termometern på Syntagma-platsen visar 34 grader. Det är september. Krismedvetenheten är akut. Den dominerar också borgmästarvalet i Atén som kommer om några veckor. I stadens så kallade Technopolis hör jag den 85-årige legendaren Mikis Theodorakis gå till poetisk men frän attack mot USA och mot den ansiktslösa globaliseringen och mot vår tids "Führer" som är den kostymklädde finanshajen i sin omåttliga girighets apokalyps.
Mikis Theodorakis är en långvarig hjälte i Grekland, men han syns numera sällan i offentligheten. Musiken till filmen om Zorbas gjorde honom världsberömd i mitten av sextiotalet. Sedan blev det mycket politik och framför allt oppositionspolitik.
Ett uppträdande av Theodorakis idag skapar kaos på tidningsredaktionerna. Pressfotograferna cirklar som hajar. Theodorakis själv följer uppståndelsen med nyfikna och lite stirriga gammelmansögon. Han rör sig med stor möda och han kan inte längre stå ensam upprätt och tala. Han halvsitter därför framför en mikrofon och ett auditorium med kulturmänniskor från hela Europa. Det ges inte plats för några frågor. Theodorakis talar sitt modersmål och den kvinnliga tolken i mitt öra följer långsamt och osäkert. Jag undrar om det beror på innehållet eller på retoriken.
Theodorakis negativa ledord är "forces of chaos". Han skapar en vacker metafor och talar om behovet att forma "ett nytt Stalingrad" som skall bjuda motstånd mot alla kostymklädda führers och mot destruktionens militära epicentrum som är USA. Det nya Stalingrad är för Theodorakis identiskt med alla de vanliga människor som bor i Europa.
I övrigt är Grekland sig likt.
Folk tränger sig före precis överallt och Ouzon gör mig effektivt illamående. Kanske skall det alltid vara så.
