Våra klimatskeptiker

Jag har länge förundrat mig över den starka misstro mot vetenskapens rön om klimathotet som satt sin prägel på Hbl:s insändarsidor. Man ser att skribenterna, själva inte experter på området, lagt ned en avsevärd energi på att sätta sig in i problematiken för att kunna utmana vetenskapsmännen.

Jag har inte märkt lika starka tendenser på andra håll, inte på den finska sidan, inte i Sverige. Är detta alltså ett speciellt finlandssvenskt fenomen? Något i stil med motståndet mot vindkraft eller mot snusförbud?

Själv tänkte länge att det var ett "käringen mot strömmen"-fenomen: finlandssvensken vill hålla på sin egenart genom att demonstrativt vara av annan åsikt än den stora majoriteten. Jag tyckte förstås nog att det var väl djärvt att välja mänsklighetens ödesfråga till demonstrationsobjekt.

Men senare har jag undrat om det finns mer grundläggande världsåskådningsfrågor som kommer till uttryck i klimatskepsisen. Jag hittade nyss på Yle-Arenan en intervju med Pasi J. Matilainen, som är ordförande för Ilmastofoorumi ry, en grupp som kallar sig miljöorganisation och samlar klimatskeptiker på den finska sidan. Han visade sig vara en intelligent och välformulerad debattör, men det framgick också att hans engagemang mindre berodde på ett intresse för klimatfrågor (han är datamänska), mera på en vilja att motarbeta all reglering. Han är libertarian och citerar Chicagoekonomen Milton Friedmans sonson - libertarianerna på Island som avreglerade banksystemet och banade väg för den storslagna kraschen hade inte bara Milton Friedman själv utan också hans son som en av sina idoler.

När man går in på Matilainens bloggsida på Uusi Suomi blir bilden tydligare. Han har redan startat en kampanj inför riksdagsvalet 2011 och förklarar att hans enda agenda om han blir invald är att upplösa riksdagen och andra statliga institutioner. Riksdagshuset ska han ta över och driva som ett hotell. Hans program verkar vara det samma som den amerikanska skattebekämparen Grover Norquists mål att göra statsapparaten så liten att den kan dränkas i ett badkar.

I radiointervjun bekräftade Matilainen att han arbetar för en minimal stat och konstaterade att många libertarianer är klimatskeptiker, men att alla klimatskeptiker inte är libertarianer.

Så är det säkert. Alla klimatskeptiker t.ex. i Svenskfinland är säkert inte libertarianer, men det är inte svårt att tänka sig att en aversion mot överhetlig reglering är den drivande kraft för många. I The Observer har Robin McKie häromveckan funderat över just dessa drivkrafter, bl.a. utgående från en färsk bok av Naomi Oreskes och Erik Conway, Merchants of Death. De utgår från olika kampanjer för att stoppa ingripanden t.ex. mot rökning och bruket av DDT och granskar de ekonomiska, politiska och vetenskapliga nätverken bakom dem.

"Denna analys av högerpolitik och dess inverkan på vetenskapen visar hur en handfull individer har lyckats fördunkla sanningen i en rad frågor, från riskerna med rökning till drivhuseffekten. Till dessa libertarianer på högerkanten hör vetenskapsmän som Fred Seitz och Fred Singer, som båda arbetade på kallakrigsprojekt som USA:s vätebombsprojekt och bidrog till att starta institutioner som Heritage Foundation och Marshall Institute. Med bidrag från företag och konservativa fonder verkar dessa organisationer fortfarande för att bekämpa alla former av statliga ingripanden eller reglering som berör amerikanska medborgare", refererar McKie. Till metoderna hör att "diskreditera vetenskapen, sprida falsk information, sprida förvirring och befrämja tvivel".

Inte finns det förstås sådana organisationer bakom klimatskeptikerna i Svenskfinland, men jag undrar nog om man inte kan spåra sådana libertarianska tankemönster också här.