Socialdemokraterna hann först med sin partikongress, alltså före de två andra stora partierna centern och samlingspartiet - som likt SFP samlas den 11-13 juni. SDP:s toppduo Jutta Urpilainen, partiledare, och Eero Heinäluoma, gruppledare, kompletterades med en ny partisekreterare så att partiet nu kan anses ledas av ett triumvirat.
Om både nämnda trio å ena sidan och världens kristna å den andra ursäktar, vill jag gripa till en jämförelse med den klassiska treenighetsläran enligt följande:
Eero Heinäluoma är Fadern, redan för att han hann vara partiledare före Urpilainen, och dessutom finansminister. (Farfar Paavo Lipponen kan inte längre räknas som hörande till SDP:s synliga ledargarnityr).
Jutta Urpilainen är då Dottern. Och märk att denna avkomma är den messianska i trion - den som ska rädda det förtappade folket, så det är alls ingen nedvärdering av hennes roll.
Mikael Jungner är då, nej inte den heliga, utan kanske snarare osaliga anden som ska väcka folket, ruska om det och få det att komma till tro - på SDP, alltså.
Visst kompletterar de tre varandra: den gamla strategiräven och taktikern Heinäluoma, den fräscha och moderna Urpilainen och så denna Jungner med hans drag av pajas och hovnarr.
Medan Heinäluoma har fackfolket bakom sig sedan sina år på FFC, vädjar Urpilainen till både kvinnor och traditionellt partifolk och så ska Jungner tydligen fria till Facebookgenerationen med sin från klassiska politikerprofiler helt avvikande, lite vilda image.
SDP är alltså att gratulera till en trio som kompletterar varandra genom att profilera sig åt tre lite olika håll. Men sedan följer den stora frågan: med vilken politik? Vilken är trosläran?
Det största oppositionspartiets profil i riksdagen har under den gångna våren varit märklig. Linjen har varit starkt populistisk, föga saklig och föga samarbetsinriktad. Förklaringen är enkel: SDP vet att bara en valseger som för partiet till första plats är en garanti för en plats i regeringssolen under nästa valperiod.
Förvånande nog har partiet gjort sitt bästa för att inte gardera sig, utan bränna alla broar till de ledande regeringspartierna centern och saml. Allt har varit den borrrrrgerliga regeringens fel, inklusive hela den globala finanskrisen och Greklands kollaps. Det är väl bara askmolnen från vulkanutbrottet på Island som SDP (ännu) inte entydigt har skyllt på den borrrrrgerliga regeringen ...
Men nu kommer allvaret i denna kommentar till SDP i dag. De politiska frågor med vilka SDP valt att profilera sig är sådana där man traditionellt sett borde ha kunnat vänta sig något annat.
Här har man gått och trott att SDP är ett internationellt inriktat parti som tror på Europa och EU. Och så svek partiet just då EU befann sig i sin kanske värsta kris med fallet Grekland, bara för att det naturligtvis inte kan vara populärt att låna finländska skatte- eller snarare lånepengar till en som misskött sig. Och ändå är det, precis som i de andra krisländerna Spanien och Portugal, SDP:s systerparti som är vid makten i Grekland!
Inte bara dessa tre länders regeringar, utan också de låt vara fåtaliga andra socialistledda regeringarna i EU-länder har varit med och godkänt lånearrangemanget. Detta är alltså ingen ideologisk fråga, utan tydligen en fråga om att i regeringsställning bära ansvar och att i opposition plocka de billiga poängen.
Likaså hade man gått och trott att SDP inte skulle hemfalla åt populism med xenofobiska förtecken. Och så går självaste partiledaren, den unga och fräscha, ut med sitt "maassa maan tavalla". Vilket sätt då, undrar man, bland alla de "sätt" som sedan sekler levt sida vid sida i Finland: tavastlänningarnas, samernas, savolaxarnas, finlandssvenskarnas, karelarnas, ålänningarnas, österbottningarnas, judarnas, tatarernas muslimska, de ortodoxas, lutheranernas...?
Urpilainen skulle nu helst ha talat om respekten för lagen, som ju bör vara gemensam för alla nämnda befolkningsgrupper. Eller specifikt - vilket Heinäluoma sedan försökte svänga det till - om att kollektivavtal ska följas på arbetsmarknaden och samma arbetsvillkor gälla invandrare och "gästarbetare" som andra. Men nej, det var landets sed och "sätt" hon åberopade. Det var just en sådan bugning mot xenofoberna som man inte hade väntat sig av en socialdemokratisk partiledare. Inte bara en Olof Palme utan också en Kalevi Sorsa måtte vända sig i sina gravar.
Den här nypopulismen har sina risker. Tydligen är SDP nu inställt på "allt eller intet", alltså på ett avancemang till största parti eller så fortsatt opposition mot en ny borrrrrgerlig regering. Det är ett högt spel. Galluparna ger inte SDP stora chanser att köra förbi saml i partitoppen, och vill saml efter det samregera med SDP i stället för med centern?
Inget tyder nämligen på att det nuvarande regeringsblocket saml, center, gröna och SFP, skulle löpa minsta risk att förlora sin betryggande majoritet. Somliga gröna må längta efter ett "rödgrönt" block enligt svensk modell, men inget tyder på att ett sådant skulle kunna räkna med en majoritet i riksdagen efter valet om ett år.
Och skulle de gröna faktiskt trivas med ett parti som har valt nationalism framför internationalism och främlingskritik framför frisinne?
