Idag ska lilla A få simma med skolan, första gången i sitt liv. Hon har packat ner sin nya röda baddräkt och sin allra finaste Hello Kitty handduk. Mamma har brett några smörgåsar och pappa har själv legat på vardagsrumsmattan och visat hur man ska sparka med benen och röra armarna lugnt och spänstigt när man simmar.
Lilla A kommer ivrig, med glittrande ögon till skolgården och ryggsäcken håller hon på sig hela tiden medan hon väntar på simhallsbussen.
Så kommer bussen inrullande på skolgården och alla barnen och lilla A springer mot den. Men nu säger läraren som står vid bussen. - Du ska till aulan Lilla A. Inte ska du till bussen. Gå tillbaka.
Och lilla A går till aulan. Där i aulan finns alla de andra somaliska barnen. Alla de som har föräldrar som tycker att flickor och pojkar inte ska simma tillsammans och som därför stannar i skolan. Ute i solskenet startar bussen. Den kör bort, mot sinhallen. Lilla A står i aulan.
Det är en klasslärare som berättar den här historien för mig på Hanaholmen. Läraren har kommit på seminarium för att diskutera kring mångfald och religion i skolan. Hennes berättelse är alldaglig, men tråkig. Den visar på hur lätt misstag sker i skolvardagen. En islamlärare hakar genast på och berättar om i sina tankar på hur svårt det är för muslimska barn som först förklarat för den vanliga klassläraren att de inte äter under fastmånaden Ramadan och att de alltså inte vill vara med på skollunchen och att de inte heller kan idrotta. Sedan hittar klassläraren samma muslimbarn i matsalen med en stor portion efterrätt. Vad händer då, undrar islamläraren. Klassläraren har ju så lite kunskap om den muslimska fastetraditionen.
När det är ont om tid, grupperna är för stora och lärarna är för få och överarbetade händer det lätt att läraren helt enkelt snäser åt eleverna eller grälar på dem i stället för att vänligt ta reda på vad som pågår och vilka orsaker det finns till elevernas tillvägagångssätt. Svaret muslimbarnen kunde ge läraren lyder så här: barnen är sjuka och fastar därför inte den här dagen. Och det finns många fler svar, många fler orsaker till att inte fasta precis varje dag, förklarar islamläraren. Men vem vet det?
Det som blir tydligt under seminariets gång är att det uppstår missförstånd mellan människor i skolorna när barn och vuxna från olika kulturer ska samsas. Väldigt många problematiska situationer skulle kunna undvikas om det bara fanns tid och tillräckligt många lärare i skolan. Hemspråkslärare och lärarna i de olika religionerna är också en resurs. De kan fungera som kulturtolkar i många situationer.
De allvarligaste problemen hör förstås ihop med alla de sociala och mentala problem som drabbar samhället i stort och där ofta just barnen blir oskyldiga offer. Ozan Suad från Stockholm uttryckte det hela rakt på sak då han ställde frågan om vem som egentligen ska integreras: de arbetslösa, missbrukarna, frigivna fångar, handikappade, sjuka?
Det är ofta bekvämt att låta diskussionen handla om invandring och invandrare i stället för om många andra frågor. Frågor och klass, fattigdom och usel mentalvård, dåligt fungerande hälsovård och för mycket press på familjer med barn hör till det här. Hur kan vi begära att folk som mår uselt och som vi lämnar vind för våg och stöter ut från vår gemenskap ska orka vara entusiastiska till nyinflyttade främlingar?
På seminariet på Hanaholmen var det i alla fall mycket hoppingivande att se så många lärare fulla av iver som ville hitta nya lösningar för att ta hand om alla barn i sina skolor och också för att ta vara på all den rikedom de nya kulturerna för med sig.
Det gäller alltså för oss i Finland att ta vara på alla minoriteter, båda nya och gamla och deras erfarenhet och kunskap då vi bygger vårt samhälle där människor med olika bakgrund och olika traditioner ska samverka. Vi som finlandssvenskar kan säkert bidra, bara vi är intresserade av och beredda att samarbeta med alla andra nya och gamla minoritetsgrupper.
När man fungerar i ett mångkulturellt sammanhang betyder att man hela tiden ska vara beredd att lyssna till andra och deras specifika berättelser. När man lyssnar förbehållslöst och försöker förstå varför den andra har en viss åsikt eller handlar på ett visst sätt så visar det sig ofta att man kan förstå och begripa det, fastän man själv lever och tänker på ett annat sätt.
Det som gladde mig mest på Hanaholmen var just det att deltagarna var så öppna och verkligen kommunicerade med varandra.
En ivrig romisk seminariedeltagare berättade för mig att livet i Finland har blivit bättre och lättare för romerna nu när mångfalden ökar i hela samhället. Luften är lättare att andas.
Men när man bygger vårt nya samhälle får man naturligtvis balansera på en knivsegg då man försöker kombinera rätten att tillhöra en egen grupp, en egen tradition eller religion med rätten att vara individ. Det är viktigt att inte komma utifrån och tilldela andra egenskaper, åsikter eller idéer. Man måste se människan.
Lilla A ska inte fösas ihop med de somaliska barn som inte får åka till simhallen med skolan. Hon ska få simma.
