Denna vecka har jag talat på ett antal platser i det som på korrekt finlandssvenska heter "svenska Österbotten i Finland". En av orterna heter Korsnäs. Enligt uppgift är detta den mest svenskspråkiga kommunen i världen. Men det - förlåt ordvalet - skiter vi rikssvenskar i.
Apropå språkbruk och ordval. Här talar man ett unikt svenskt språk. Det är utan tvivel ett av världens vackraste språk - de sjunger när de talar.
Dessutom använder de underbara svenska ord, som dock sällan hörs i svenska Sverige. I Rikssverige är det mycket "ööhh" och "typ" och - just det: "skit". I svenska Österbotten i Finland får man höra ord som "eljest" och "på nejden". Där kan man lätt få intrycket att var och varannan människa är en passionerad språkvårdare. De talar som poeter.
Hos oss verkar få bry sig om svenska språket. Språkvård betraktas på sina håll som en hobby för kufar, och för övrigt finns det en opinion som anser att det är "exkluderande" att kräva att den som vill bli medborgare i Sverige skall lära sig några ord svenska.
Också tilltalet är frapperande olika. I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades "Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?"
Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: "Vaa vill du hau?".
Jag har genom åren deltagit i flera hundra seminarier och debatter i Sverige. Mycket ofta är tonen frän, för att inte säga rå, anklagande, förnärmad, avståndstagande, nedgörande, förlöjligande, "kränkt". Därför var jag helt ovan när jag deltog i en debatt i Nykarleby där samtalet präglades av respekt, hövlighet, artighet, försök att förstå varandra. Trots att det till exempel fanns flera journalister i panelen.
Naturligtvis idealiserar och idylliserar jag tillståndet där på andra sidan. Men ändå. Det finns något att lära av dem som lever där. De har lyckats behålla något av "det svenska" som vi håller på att förlora.
Det lever kvar i vårt kollektiva minne, men mest som en smak från något ur det förgångna. Vi känner det till exempel när vi läser Astrid Lindgren, och när vi hoppar groda på midsommaren.
När vi känner doften av detta som vi förlorat kan vi känna längtan. På samma sätt som doften av en madeleinekaka doppad i lindblomsté fick Marcel Proust att längtansfullt skriva sitt monumentala romanverk i sju band, På spaning efter den tid som flytt.
Jag känner denna doft, denna smak, när jag under några dagar reser runt i svenska Österbotten i Finland. Doften av en kultur där man inte dagligen måste möta människor som artikulerar sig genom att, bokstavligen eller bildligt, "visa fingret" i en obscen gest.
Ett tips. Avboka resan till Thailand. Vad skall du där att göra? Jag rekommenderar i stället en resa till Vasa, Jakobstad, Korsnäs och Nykarleby i svenska Österbotten i Finland.
Där slipper du få cancer av att ligga i sol du inte tål. Istället får du ett ljusbad för själen.
Göran Skytte är författare och fri skribent. goran.skytte@telia.com
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/svenska-finland-ett-ljusbad-for-sjalen_4175875.svd
