Vårt land är så litet och har en stormakt till granne. Vi har dåligt självförtroende. Dessutom är vi egentligen en bondenation. Omvandlingen och urbaniseringen gick så snabbt på 60-talet.
Jag har frågat min danska redaktörskollega varför det finns så mycket främlingshat i Danmark, mycket mer än i grannlandet Sverige. Han svarar rappt och hans förklaringsmodell låter trovärdig. Sedan rynkar han pannan och suckar. Så gör många danskar när man talar med dem om invandring. Jag besöker Köpenhamn och är där i några dagar för att delta i ett möte för radiodokumentarister. Det är inte uppmuntrande att läsa om situationen i Danmark.
Klimatet i Danmark har förändrats och blivit hårt, entydigt och enkelspårigt under de år som det Danske Folkeparti och Pia Kjærsgaard verkat. Det obehagliga är att hela debatten och nivån på diskussionen gjort en sådan störtdykning att många journalister känner att det hela glider dem ur händerna.
En teveredaktör säger till mig att problemet är att man inte som förr kan låta debattgäster göra stupida uttalanden inför tevepubliken och räkna med att folk förstår att granska det hela med kritisk blick. När en kvinnlig politiker som är gäst i tevesoffan med oskyldigt uppspärrade blå ögon förklarar att islam är en våldsreligion så hjälper inte nödvändigtvis motfrågan: Har du läst Koranen? Det har blivit alldeles godtagbart att inte ha kunskap om islam och ändå komma med uttalanden. Den självgoda politikern med runda ögon är inte en lat skrävlare.
Istället är politikern en god paeredansk. (På svenska äktdansk, på finlandssvenska sanndansk.) Och nu har redaktören gett paeredanskpolitikern ännu en chans att sprida fördomar och befästa sådana. När det allmänna klimatet i samhället gör att främlingshat är comme il faut och ingenting man behöver skämmas över, så ändras allting i ett slag. Varje mening och uttalande får en annan betydelse. Man behöver inte läsa på och ha kunskap när det redan finns en osynlig överenskommelse om att islam är främmande, dåligt, skrämmande och farligt. Det finns ett axiom, en fullt synlig agenda. Den som försöker ifrågasätta denna agenda måste välta murar och bära undan berg, ha en karisma utan like och tålamod som en ängel.
Jag har ingenting av detta och när den välutbildade, artiga danska musikvetaren med lugn röst berättar för mig om de bortskämda, lata muslimerna som hindrar hans gamla, arbetsamma danska mor från att få läkarvård, så sitter jag som en stum fisk och stirrar på honom.
De invandrade muslimernas sjukvård borde finansieras av Saudiarabien, får jag höra. Och helst ske någon annanstans än i Danmark. Invandrare som kunde få komma till Danmark borde helst vara hinduer från Bali, för de dansar och är glada, till skillnad från muslimerna.
Det är just känslan av att man är alldeles besatt av tanken på muslimer som känns sällsynt obehaglig. Trevande associationer till antisemitism och den besattheten finns plötsligt där som en kall hand om mitt hjärta.
Skandalen kring Jyllands-Posten och bilden på profeten Mohammed med en bomb i turbanen är också föga uppmuntrande.
Den svenska journalisten Lena Sundström skriver i sin bok Världens lyckligaste folk om skandalen och visar hur Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste kokade ihop hela eländet med hjälp av genuin illvilja och stöd från politiker av olika schatteringar, som hoppades kunna dra nytta av det hela. Det fanns en redaktör som uttryckte sin motvilja mot Justes agerade, Jyllands-Postens mångåriga krigskorrespondent. Han fick foten.
I själva verket har det publicerats många bilder på profeten Muhammed under lugna former i både läroböcker och tidningar utan att några som helst protester skulle ha uppstått. Jyllandsposten som står det Danske Folkeparti nära har däremot bäddat för konflikt genom att i flera år skriva hetsigt om muslimer. Den utmanande bilden försedd med en lika utmanande text var droppen som rågade måttet för en del muslimer. Det värsta var att de diplomater från muslimska länder som sedan höviskt bad om att få sammanträffa och diskutera den svåra situationen med statsminister Anders Fogh Rasmussen avvisades. Enligt god sed tar värdlandets representanter naturligtvis emot diplomater som vill samtala. Statsminister Rasmussen var antingen iskallt beräknande och vill ta hem politiska poäng åt sitt parti från folk som annars skulle rösta på Folkepartiet. Eller så var han helt känslomässigt involverad i att vara en rättfärdig försvarare av pressfriheten, med lika stort sinne för nyanser som en sektledare som räddar sina får undan djävulen och hans anhang.
Samme herr Rasmussen är generalsekreterare för Nato...
Jag fick i alla fall tillbringa en eftermiddag på Nørrebro som är köpenhamnarnas mångkulturella stadsdel. De kan med fog vara stolta över att ha en stadsdel helt i centrum av den kungliga huvudstaden där folk från många länder lever tillsammans. Det var en entusiastisk dansk radioredaktör som ordnade en tur till Nørrebro för alla de nordiska gästerna. Hon och många andra radiodokumentarister i Danmark petas i alla fall ut i marginalen. Danska radion vill inte ha djuplodande, ifrågasättande journalistisk. Den danska redaktionen för radiodokumentärer lades ner för ett par år sedan. Journalistik som skakar om invanda tankebanor passar inte in i det nya Danmark.
Många dokumentarister har nu sökt sig till Internet där de gör långa program och utvecklar nya gränsköverskridande medieprojekt. Det har visat sig att det finns både lyssnare och folk som laddar ner. Det hoppingivande är att de blir fler och fler, samtidigt som Folkepartiets anhang alltmer lyckas sätta agendan för allmänna medier i vårt nordiska systerland.
