Det är uppfriskande med en maktdebatt. Svenskfinland mår bara bra att diskutera och utmana stela strukturer, skriver Peter Ehrström i Vasbaldets ledare 11.2.
"Leif Rex utmanar maktförhållanden i Svenskfinland och fastslår att "vi har allt att vinna på mindre huvudstadsdominans" (Vbl 7.2).
Han återuppväcker därmed diskussionen om Svenskfinlands maktstrukturer där vi ser frågan om tolkningsföreträdet som den centrala.
Vem sätter agendan i Svenskfinland och vems intressen definierar vad som är (all)finlandssvenskt?
I finlandssvensk tappning har tolkningsföreträdet i praktiken betytt att regionala aboensiska och helsingforsiska intressen upphöjts till "allfinlandssvenska" medan österbottniska dito avfärdats som regionala.
Den återuppväckta debatten visar också att frågeställningen fortfarande är känslig. Många läsare minns säkert också hur kontroversiell Per-Erik Lönnfors bok "Mannerheimvägen 18" var år 1986.
Rex har stått Åbokretsen nära men riktar udden mot "aristokratiskt huvudstadstänkande". Lönnfors synliggjorde i sin tur en högborgerlig aboensisk klick som Svenskfinlands maktcentrum.
Vill man leka med den tanken utgår makten från Åbo, men utövas från Helsingfors.
Lönnfors beskrev hur medlemmarna i Stiftelsen för Åbo akademis delegations styrelse (Amos Andersson, C.O. Tallgren, Tor-Erik Lassenius, Lars-Erik Taxell och Erik Sarlin) efterträdde varandra på Svenskfinlands topposter:
"Amos har dött och nästan efterträtts av Törngren, som dock dött, och gett plats åt Lassenius, vilken som skattmästare i Stiftelsen för Åbo akademi efterträtts av Tallgren, som också efterträdde Törngren i riksdagen, och i sin tur efterträddes av Christoffer Taxell, som var son till Lars-Erik Taxell, som blev medlem i Konstsamfundet, där Erik Sarlin blev styrelseordförande, medan Lassenius på VD-posten i Konstsamfundet efterträtts av Tallgren, som också övertog den ordförandepost i Svenska folkpartiet som Lars-Erik Taxell tidigare hade innehaft, och sonen Christoffer senare övertog."
Lönnfors beskrev det Svenskfinland som var. I det Svenskfinland som är kom både SFP:s ordförande (Wallin) och partisekrekreterare (Achrén) från Åbo-avdelningen. Wallin efterträdde en annan åbolänning som SFP-ordförande (Enestam). Åbobon Krister Ståhlberg och ÅA:s förvaltningsdirektör Roger Broo har varit Kulturfondens direktör respektive styrelseordförande, Broo sedermera Magmas styrelseordförande.
I Svenska handelshögskolans pinfärska 100-årshistorik läser vi om när Åbo handelshögskola 1976 föreslogs flyttas till Vasa. Kommittémedlemmen Broo, sedermera ÅA:s förvaltningsdirektör, ansåg då att det "inte var ändamålsenligt" med ännu en handelshögskola i Vasa vid sidan av den finska. År 1980 införlivades handelshögskolan med ÅA och kopplades till den statsvetenskapliga fakulteten. Ordföranden för ÅA-stiftelsens delegation, Lars-Erik Taxell, bekräftade att man ville försvåra en potentiell lösgöring (läs: flyttning till Vasa). Kapitlet bär en talande rubrik, "Den svenskspråkiga högskoleverkligheten".
När Christoffer Taxell senare inte lyckades bryta loss Vasahanken för att stärka "Åbohanken" valde ÅA att skapa sin egen handelshögskola. Av regionalpolitiska skäl. Och utan knorr om att det redan fanns en finsk handelshögskola i staden.
Det österbottniska akademiska dilemmat är, som professor Erland Eklund noterar (i Vbl 10.2): "Få österbottniska politiker är intresserade av akademisk utbildning. Det är yrkeshögskolor hit och yrkeshögskolor dit".
I Meddelanden från Åbo Akademi (2/2010) är även Vasarektorn Christina Nygren-Landgärds nöjd med bättre möjligheter till biämnesstudier. Men varför nöja sig med biämnen, inte huvudämnen? Det är att nöja sig med rollen som matarregion och filialort.
Utanför festtalen pågår dragkampen mellan regioner även i Svenskfinland, där det "allfinlandssvenska" tolkningsföreträdet hittills har missgynnat Österbotten. Maktdebatten som Rex återuppväckt handlar långt om strukturer. Om vems intressen som är "allfinlandssvenska".
Det finns även ett genuint allfinlandssvenskt intresse ovanför de regionala. Som att Svenskfinland behöver en stark representation i huvudstaden, den nationella politikens centrum. Men dragkampen Österbotten-Åbo handlar inte om centrum-periferi utan om makten över strukturer.
När det gäller att aktivt tillgodose de egna regionala intressena har Österbotten ännu mycket att lära av Åbo."
http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=103046
