Tvåspråkigheten har aldrig haft en folklig förankring, skriver Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare 29.12.
"SFP-ordföranden Stefan Wallin står i Vbl (27.12.2010) för en raljerande text - hans egna ord - som han kallar för bryggan till analysen. Ämnet är språkstrategin i Svenskfinland. Han låter irriterad.
Sålunda får vi veta att Svenskfinland har drabbats av en ny folksport där debattörer "bjuder över varandra i sin euforiska insikt". När man gör det står man plötsligt för en "kulturpolitisk mognad i högsta potens" och vill byta ut skolsvenskan "mot snömos". I något skede fräser han till med "som om det vore nytt".
Wallins irritation ska och kan förstås som en reaktion på att partiets vice ordförande Nils Torvalds inte förhandsinformerade partiordföranden om sitt utspel där han rekommenderar att man ger upp obligatoriet på nationell nivå - men håller kvar det i svensk- och tvåspråkiga kommuner.
Upplägget är sensationellt: Språkpartiet SFP:s vice ordförande är beredd att ge upp en av svenskans formella hörnpelare - och partiordföranden får läsa det i tidningen. Irritationen är alltså förståelig.
Men nu är debatten här och Wallin efterlyser i upprepade ordalag att de som kastar fram oförankrade förslag också konsekvensbedömer dem.
Det kan vara något mer än gissningar - men är trots allt analys mot rörligt mål.
Några ingredienser:
Den slopade studentsvenskan ledde till väntat resultat. Frivilligheten har åtminstone inte på kort sikt ökat intresset för svenskan i finska gymnasier.
Skolsvenskan överlag - 40 år gammal som måsteämne - har därtill en meritlista som i sig talar för fotbyte. De satsade timmarna har minskat drastiskt. Skolsvenskan är en bas för den som vill gå vidare. För den som inte vill skapar den frustration. De obligatoriska studierna i svenska i finska grundskolor verkar stå för ett glädjelöst trampande i oländig terräng.
Det är här kärnan ligger för svenskan i Finland. Dess beröring med svenskans grundlagsförda status är i praktiken liten.
Grundlagen uttrycker ett nationellt viljetillstånd - formulerat 1917 och upprepat 2000. Grundlagsnivån är den högtidliga nivån i politiken.
Det är inte där man formulerar praktisk vilja. Det gör man i kommuner som inte satsar på ryska trots närheten till Ryssland. Varför inte? Svar: Varför kvaddades timresursreformen? På grund av närheten till valet men primärt av rädsla för kostnadsbelastningen.
Det går en avgrund mellan grundlagens språkattityd och de politiska viljor som formuleras i våra kommuner.
Som VN noterar skrevs aldrig in några sanktioner i språklagen. Man kan bryta mot den utan följder.
Hur gick det så? Svaret är enkelt men därför inte mindre sant: Det fanns aldrig en politisk vilja att se språklagen som en faktiskt fixare av den språkliga servicen på kommunal nivå.
Varför gav Åbo stad för några år sedan lösare språktyglar för de högsta tjänsternas del?
Det öppna och ärliga svaret löd: Man ville inte att höga språkkrav skulle vara en black om foten hos potentiella sökande.
Man definierar alltså inte språkkunnandet som en merit. Man ställde sig utanför språken i en hopplöst gammaldags syn på vad som på 2000-talet konstituerar goda tjänstemän.
Vilken signal gav Åbo stads politiska ledning samtidigt?
Svar: Att svenskan inte är viktig. Att svenskan är nyttig när man ansöker om kulturhuvudstadsstatus, i daglig praktik är den försumbar och ska under inga omständigheter kunna förses med något som liknar en ekonomisk prislapp.
Åbo stad är inte unik. Det här präglar hela det Finland som på grundlagsnivå bekänner sig vara en tvåspråkig nation.
Det här är en öppen bok för den som vågar läsa ärkerealistisk prosa.
Det aktualiserar frågan:
Måste debatten i Svenskfinland leda till - enligt Wallins lista i Vbl - slopat språkprov i högskolexamen, slopade språkkrav för tjänstemän, minskade möjligheter till svensk service och slopad grundlagsstatus för svenskan?
En motfråga: Är inte Finland i praktiken redan inne på denna väg? Minimal satsning på skolsvenska, Åbos väg visavi tjänsterna - en proforma värld av officiellt existerande kvaliteter som i vardagen orienterar sig allt längre bort från idealen? En grundlagshögtidlig fernissa, bortskrapad av tiden.
Det nationella intresset har aldrig räckt till när det gäller språkens meriterande funktioner. Skolor har - som Olav S Melin noterar i dagens ÅU - försummat att levandegörande kulturella inslag i undervisningen.
Den här försummelsen är nationell och har accepterats i praktiken för att språk ska komma gratis, får inget kosta i form av pengar eller ansträngningar.
Tvåspråkigheten har aldrig haft en folklig förankring. Det nya med 2000-talsdebatten är att den präglas av ett nytt samhällsklimat:
- En banalisering där Finland går Sveriges väg: Ytlig debattglädje förstorar orden men förminskar deras betydelse.
- En tillspetsning som följer på tilltagande konkurrens om uppmärksamhet överlag.
- En "jagisering" som blir den oundvikliga följden av nymediekoncepten för meningsutbyte (och som stöds av den ekonomiska utvecklingen de senaste 25 åren.)
Fortsättningen blir en fråga om de stora partiernas mognad. Vågar de utmana jagiseringen? Har de ork att se svenskans status som en del av en större språkdiskussion? Valrörelsen ger svar. Troligt svar: nej."
