Min mamma sa att deras fruktdisk var dålig. Mormor rynkade på näsan de gånger Elanto kom på tal. Vi brukade aldrig gå till Elanto som fanns på vägen till min lekskola. Det var en röd butik. Där handlade bara mormors lillasyster och det på pin kiv.
Så en dag kom granntanten Greta efter mig och min kompis från lekskolan, i stället för mamma. Det var jätteskoj och spännande ända tills det visade sig att hon med var på väg med oss mot Elantos entré. Jag blev alldeles kall av rädsla. Skulle jag verkligen vara tvungen att gå in där? Och vad fanns där inne egentligen? En massa bruna, mögliga, stinkande frukter? Stora skäggiga försäljare?
Jag höll mest andan inne i butiken och blundade. När vi kom ut visade det sig att tant Greta hade köpt var sin bulle åt oss barn. Medan vi vandrade uppför backen mot Munkshöjden smulade jag sönder bullen och försökte att låta smulorna obemärkt försvinna på marken. Jag var mycket rädd att såra den snälla tant Greta, men jag visste att om jag tog av bullen i min mun så skulle jag bli mycket sjuk. Min mamma skulle också bli mycket besviken på mig, tänkte jag.
En muslimsk väninna berättar för mig hur hon i barndomen mimade med i psalmerna i skolan. För hon kunde ju inte låta bli att sjunga så det märktes, då hade lärarinnan blivit missnöjd. Men om hon verkligen sjöng på riktigt som en kristen. Vad skulle då mamma och Gud tänka?
Barn tiger ofta om det som bekymrar dem och tynger dem. De vill vara lojala och hyggliga både med föräldrar, lärare, snälla granntanter och många till.
Barn som mobbas kan sällan berätta om det för någon. En liten invandrarflicka från Ryssland blev slagen av två klasskompisar nästan varje dag, När mamman fick höra om det av andra barn och talade med sitt barn sa flickan bara att hon tänkte att det är så i skolan. Att en del slår och andra blir slagna. Någon måste ju bli slagen, eller hur?
När mamman fått veta och kunde prata med föräldrarna till barnen som slog redde allt ut sig. Det var vinterkriget som spökade, på grund av gammelfarfars berättelser. När man talade till barnen och träffades några gånger i parken tillsammans gick allt om.
Elanto talade jag med min mamma om först som vuxen. Den muslimska väninnan talde aldrig med sin lärare om psalmerna hon inte sjöng. Läraren var så väldigt uppriktigt kristen och snäll. Varför göra henne ledsen?
Nu blir det jul och det är mysigt och trevligt att tända ljus och dricka glögg och för en gång skull få känna konkret gemenskap med dem som står bredvid oss i bussen och trängs med prassliga paket i stora kassar. Man får lägga pengar i frälsningsarméns gryta och bära hem ett träd och ha det mitt i vardagsrummet och man vet att grannen gör lika.
Men så finns det alla de som inte bär hem granar. Som inte firar.
Det är klart att jag vill ge min dotter vackra ramadanminnen, säger Ahmed som bott mer än tjugo år i Finland.
Men det är inte lätt för Ahmed. Man måste vara mycket stark och målinriktad för att skapa feststämning när alla andra stressar på med det vanliga vardagslivet. Om en stor del av släkt och vänner dessutom inte finns på en annan kontinent, så blir det ännu knepigare.
-Ta seden dit du kommer, ropar sedan en del strängt till våra invandrare. Medborgare i republiken som är rädda att tvingas ge avkall på sina egna traditioner. Varför skulle de vara tvungna till det?
Men om man nu inga barndomsminnen har av julgran och julbastu? Om man minns doftande dadelkakor och det mjuka skenet från ramadanlyktor?
Då ska man få ge det till sina barn, och vi som är omkring ska hjälpa till och försöka hindra barnet från att bli i kläm. Det mesta kan ordna upp sig bara man talar om det tillsammans. Vi måste ge barnen ord. Vuxna behöver dem också. Man vet inte så mycket och utan kunskap är det svårt att ens ställa frågor.
-Min dotter får gärna fira också jul på dagis, säger egyptiska Ahmed till mig. Jesus är ju en profet för oss. Samtidigt vill han inte ge avkall på sina egna traditioner. Ramadan är viktig.
Tehtaankadun yhteiskoulus gamla elever har löst problemet med muslimer och jul på ett roligt sätt. I deras traditionella julmysteriespel som uppförs i Mikael Agricola- kyrkan i Helsingfors läser man både ur Koranen och evangeliet om Jesu födelse. Men det är muslimerna själva som kommit med initiativet och som valt texterna och rollerna de vill göra. Barnen i julspelet spelade förstås änglar, i alla de andra rollerna var vuxna.
Det finns inga universallösningar, det finns bara människor som ska försöka leva tillsammans - då hjälper det att vara hänsynsfull och gärna påhittig.
Jag själv blev jätteglad när jag fick ett paket på posten här om dagen. Det var en multireligiös kalender som kom som gåva från Sverige. Nu ska jag under det nya året lyckönska mina olika vänner och bekanta då de firar just sina högtider!
