Jäätteenmäki, Väyrynen, Pekkarinen, Kiviniemi

I en I dag-kolumn i Hbl 26.1 pläderade jag för att Matti Vanhanen kunde fortsätta som statsminister valperioden ut, oberoende av det förestående partiledarskiftet i Centern. Utrymmet medgav inte en vidlyftigare argumentering, varför jag ber att få komplettera här. Samtidigt tänkte jag ta mig friheten att kommentera några kandidater för Centerledarskapet.

Men först en sammanfattning och komplettering av argumenten för att Vanhanen sitter kvar:

För det första återstår efter Centerns kongress i juni bara ett knappt år, av regeringens fyra. Varför byta statsminister för en så kort tid? Vanhanen uppges nog kunna skjuta upp sin planerade benoperation från hösten till efter riksdagsvalet på våren - om också inte över nästa Centerkongress.

För det andra har Vanhanen varit en bra statsminister. Jag vet att det finns olika meningar om detta, men jag tycker att han balanserat väl mellan ledarskap och teamwork. Företrädaren Paavo Lipponen var alltför stark i sin dominans, men Vanhanen har heller inte varit någon ren förvaltare.

För det tredje åtnjuter Vanhanen alltjämt riksdagsmajoritetens förtroende. Här är den avgörande skillnaden jämfört med situationen då Anneli Jäätteenmäki försommaren 2003 tvingades avgå efter bara några veckor på statsministerposten.

Och för det fjärde hyser jag farhågor för särskilt vissa av alternativen, inför perspektivet att den nya Centerledaren skulle ta över också som statsminister.

Därmed halkar jag naturligt in på kommentarer om de tillbuds stående kandidaterna. Låt oss börja med den duo som i skrivande stund redan har anmält intresse.

Paavo Väyrynen bör inte underskattas som en både kunnig, skicklig och erfaren politiker. Åldern som sådan bör inte heller vara något absolut hinder - Lipponen var faktiskt lite äldre då han avgick som SDP-ledare. Men herregud, Väyrynen ledde Centern åren 1980-90, och skulle alltså göra sin comeback inte mindre än 30 (trettio) år efter det att han valdes första gången och 20 (tjugo) efter att han avgick. Tala om att vrida klockan bakåt!

Om Finlands folk skulle minnas Väyrynens förra ordförandeperiod i entydigt positiva termer kunde en upprepning kanske vinna acceptans, men så är inte fallet. För alltför många är Väyrynens namn närapå en svordom, och skämten om att han som statsminister lätt skulle lösa arbetslöshetsproblemet genom att så många i protest skulle emigrera återspeglar nog en allmän uppfattning om honom.

Mari Kiviniemi hade likaså i vissa avseenden varit en helt plausibel ordförande- och kanske rentav statsministerkandidat. Hon är politiskt erfaren, säkert också kunnig. Men från svensk synpunkt sett personifierar hon tyvärr allt det negativa med centerns språkpolitik på sistone: först i fallet Sibbo, och nu i fallet Karleby. De här fallen ligger henne nog i fatet, både som eventuell ordförande och samarbetspartner, och särskilt som eventuell statsminister. KSSR-reformen som helhet har gjort henne omstridd även på centerfältet.

Sedan återstår det att se vilka andra som kandiderar, nu då Paula Lehtomäki dragit sig ur. Hon hade varit mångas favorit, och jag hör till dem som sörjer över hennes besked. Hennes motiv är dock respektabla, även om de tyvärr återspeglar yngre kvinnors dilemma. Varför kan småbarnsfadern Jyrki Katainen nog vara både partiledare och statsministerkandidat, men inte småbarnsmodern Paula Lehtomäki?

Visst vore ett val av Anneli Jäätteenmäki också att vrida klockan tillbaka, men bara till åren 2002-03 då hon senast var partiledare. Det uppdraget avbröts ju, liksom statsministerskapet, helt abrupt i förtid och det finns säkert många som gärna skulle unna henne en revansch. Men behöver den revanschen inkludera ett omedelbart statsministerskap, eller räcker det med att hon ges en chans att som statsministerkandidat föra Centern till en ny valseger 2011, lik den 2003?

Jäätteenmäki är, sitt lite svåra tillnamn till trots, den mest tvåspråkiga av kandidaterna. Hon var, liksom de andra i sin generation av centerunga (till exempel Esko Aho, Esa Härmälä och Lauri Kontro, men även Vanhanen) , starkt engagerad i det nordiska centersamarbetet. Men mer än de andra levde hon upp till en nordisk identitet, inklusive goda kunskaper i svenska.

Och så har vi jokern Mauri Pekkarinen. Han är bara ett år yngre än 63-åringen Väyrynen, men har förstås inte varit partiledare än. Han anses vara Centerns starkaste oh skickligaste minister, kunnig och envis som han är. Men skulle den kortväxte mannen faktiskt platsa som partiledare och statsminister? Jag väljer att hänvisa bara till kroppslängden, inte till klackar eller hårväxt.

Från rent svensk synpunkt sett skulle jag placera de här nämnda kandidaterna i ordningsföljden Jäätteenmäki, Väyrynen, Pekkarinen, Kiviniemi. Men det är knappast den aspekten som avgör när centermassorna väljer sin ledare.

Och, som sagt: regeringen kan gärna förbli Vanhanen II ända till valet.