Ett ramaskri ekar över hela världen efter den förödande jordbävningen på Haiti som krävt inemot 100 000 människors liv och gjort långt fler hemlösa. Än en gång är det en påminnelse om att naturkatastrofer är en del av livet. I färskt minne har vi tsunamin i Sydostasien. Vreden och vanmakten sköljde den gången över oss som den förödande flodvågen. Vems var felet? Vem bar skulden? Hur kan Gud tillåta så mycket lidande och smärta i sin egen skapelse?
Samma fråga ställde Voltaire i sitt verk Candide efter jordbävningen i Lissabon 1755 som krävde 40 000 människoliv. För Voltaire blev katastrofen det slutgiltiga beviset på att upplysningens optimism sakande grund. Han frågade sig: om nu Gud är allsmäktig och god, varför finns då så mycket ondska i världen. 1759 gav han ut verket Candide, i vilket huvudpersonen i boken reser världen runt och upplever fattigdom, inskränkthet, sjukdom och fanatism. När han besöker Lissabon inträffar jordbävningen och blir vittne till all smärta och förskräckelse. För Voltaire var den oberäkneliga naturen orsak till katastrofen. Uttrycket "efter oss syndafloden" (après nous de deluge) myntades efter jordbävningen i Lissabon.
TH Huxley, samtida med Darwin, konstaterade att människans samvete gör uppror mot allt lidande som naturen vållar. Detta uppror tar sig uttryck i en kritik mot makthavarna. Bättre byggda hus hade kanske sparat människoliv på Haiti. Men det hade inte förhindrat den ohyggliga katastrofen.
En reflektion av annat slag handlar om att åsynen av mänskligt lidande föder en vilja och beredskap att hjälpa. Till de drag som utmärker medmänskligheten hör en ökad humanitär beredskap i katastrofsituationer. Det måste paradoxalt nog till en fruktansvärd katastrof innan vi blir varse mänsklighetens moraliska förpliktelser gentemot de fattigaste på vår jord. Katastrofen på Haiti visar att endast något omstörtande, massivt och överraskande förmår väcka vår beredskap att hjälpa.
Biskop Eero Huovinen, som efter tsunamin fanns på plats i Thailand och såg döda, sårade och barn som förlorat sina föräldrar, bekände vid hemkomsten att hans gudstro prövats. Nu är inte tid att yvas över sin tro, sade han. Det finns ingen mening i ett meningslöst lidande. Guds maktlöshet är kärlekens maktlöshet. Men Gud har inga andra händer än våra. Därför kommer vi inte undan vårt ansvar.
Innan vi fördömer naturen kan det vara klokt att inse att mörkret i människan är djupare än i någon vulkan. Bakom de senaste årens katastrofer och tragedier har utan undantag funnits en mänsklig faktor; i folkmordet i Rwanda, i inbördeskriget på Balkan i Estonias förlisning, i attacken mot World Trade Center i New York. Däremot är det svårt att peka ut medansvariga till en naturkatastrof som flodvågen i Sydostasien och jordbävningen på Haiti. Eller är det? Vi har trots allt anledning att fråga oss om detta kan hända igen. Och vad vi kan göra?
Jordbävningen på Haiti med sina 100 000 offer är inte den sista i raden av naturkatastrofer. Tsunamin i Sydostasien som skördade omkring 150 000 människoliv var inte den värsta naturkatastrofen i modern historia. Som företeelse är vågen inte heller unik. Översvämningar i Bangladesh krävde hundratusentals offer 1970. En kvarts miljon människor dog i ett jordskalv i östra Kina den 28 juli 1976. Över 130 000 dödades av en cyklon i Bangladesh år 1991.
Med hjälp tekniska lösningar kan människan aldrig befria sig från naturens krafter. Men det hindrar inte människan från att skapa en säkrare värld. Gud har inga andra händer än våra?
