Det finns olika projekt för att hjälpa invandrare i olika livssituationer. Jag beundrar alla som orkar jobba och engagera sig i dessa projekt för det är inte alltid lätt. Man måste egentligen vrida sig ut och in för att få dem att fungera. Naturligtvis är det beroende av vad projektens målsättning är. Jag har själv aldrig varit ledare för en men kanske man borde fundera att vara en, vad vet jag? Men vid sidan om var jag inblandad i många projekt och försökt hjälpa till så mycket som möjligt!
Jag har en mor som är 63 år gammal. Hon kom till Finland som 46 åring. Hon reser ragg när hon hör ordet projekt! Och hon är inte ensam om det, det vet jag. Eftersom hon var i en känslig arbetsålder (46) och kom mitt i en låg recession (1993) så förstår ni att staten och kommunen inte har haft det lätt att sysselsätta dessa människor. Efter språkkursen blev mamma mycket engagerad i välgörenhetsföreningar och idag sitter hon i lokala Fredföreningen och Röda korsets styrelse. Det sitter i vår natur att engagera oss i det man själv tycker är viktigt.
Nå vad hände då?
Mamma blev flera gången erbjuden att vara med i olika projekt som gällde kultur och tradition osv. Bara för att komma ut. Det är bra i och för sig. Men hon tyckte att det var en plåga varje gång hon ska i väg dit. Hon trivdes inte med de uppgifter hon fått, kände sig utnyttjad och kanske var hon allmänt deprimerad, det kan mycket väl har varit så. Hon fortsatte i alla fall för hon gav sitt ord att hon ska vara med. Jag tvivlar inte att dessa projekt var bra, inte alls. Problemer var att de inte uppfylde de behov som fans då. Det här är ett banalt exempel på hur fel kan det gå. Många invandrare och icke invandrare, verkar vara trötta på ordet projekt. Det associerar dem på någonting kortvarigt och oseriöst, fast jag vet att så inte är fallet. Många av mina arbetskamrater småler om jag pratar om ett visst projekt som de kan ta del av.
Problematiken är att vi har många små projekt på gång och de jobbar var för sig. Hur ska vi kunna kartlägga dessa projekt och se till att vi fokuserar på de största problemen? Hur mycket jag än vill hjälpa en människa, går det inte om jag inte startar från samma punkt där hon befinner sig. Annars går vi förbi varandra. På samma gång är det oerhört viktigt att skapa ett förtroende mellan värdfolket och invandrarna. Detta behövs för att förebygga främlingsfientlighet som kommer att vara vår största utmaning en tid framöver, tycker jag.
Enligt mig borde varje kommun eller stad ha en anställd som ska vara till för allt som jag rabblade upp ovanför. Det skulle ge en prägel av att detta är någonting som på riktigt engagerar vår stad eller kommun. Personen behöver ha förtroende från både invandrarna och värdfolket. Varför? Alla ska kunna vända sig till någon för att få utrycka sina farhågor, känslor och funderingar utan att dömas. Vi lever alla ett vanligt liv. Våra vardagsbekymmer är mycket viktiga. Det är livet.
Milena och Ann-Jolin Grüne tog fram många bra synpunkter. Tack för det. Jag tyckte verkligen om idén om läroavtal för vårdpersonal! Jag känner bara en som har det i Närpes och hon är utbildad sjuksköterska från förut.
Skulle gärna träffa er och diskutera med er face to face! Tack mina damer!
