Den 26 maj var det exakt 17 år sedan jag blev tvungen att lämna mitt hem. Med smärta kommer jag ihåg dagen då jag blev utkastad och tvungen att gå.
Om någon skulle ha sagt:” Emina, du får ett rum där du och din lilla dotter kan sova och bo, du får pengar så att du kan köpa lite mat och din make kan komma och bo med er. Vill du stanna kvar i ditt land?” Mitt svar skulle ha varit JA!
Med detta vill jag säga att ingen egentligen vill lämna sitt land, sina släktingar, barndomsvänner, rosendoften och den himmel under vilken man växte upp. Men saker händer och jag är mycket tacksam att det blev Finland som tog hand om mig och mina kära.
Att sedan prata om integrering och att jag ska integreras så fort som möjligt var väldigt främmade för mig, för jag ville hem! Jag ska lära mig språket, ja det vill jag, men jag ska ändå åka hem så fort det bara går!
Tiden gick och med tiden började man inse att ödet ville annat. Det är när man erkänner för sig själv att du inte vet om du kommer att kunna återvända till ditt hemland som den verkliga integreringen börjar! Jag pratar om att min lilla flicka ska börja på gymnastik, att jag ska med i föreningslivet, skaffa nya bekantskaper, lära mig vad en revy är för någonting… Jag pratar om att kunna lyssna på musiken och slappna av, att veta att det finns en sång som heter ” Sommaren är kort” och att känna sommarkänslan komma med dessa toner, läsa en bok och gå på bio och verkligen, verkligen vilja det och inte tvinga sig dit.
I dagens samhälle pratar vi om en snabb integrering och att den är nödvändig. Jag håller med, den är nödvändig, men vi glömmer bort att den tar tid. För mig tog det minst tio år för att kunna känna det jag kan känna idag. Vi invandrare glömmer också att vi behöver ge Finland tid likaså! Finland är bara barnet när det gäller integration.
Med mina ord vill jag bara säga att det finns jättemånga nivåer på frågor om integrering. Min blev jättelyckad i Närpes stad. Varför? Kanske gav vi varandra tillräckligt med tid, och ändå fanns vi alltid där för varandra. Mina finländska vänner, som jag lärde känna på 90-talet, är fortfarande mina vänner. Jag har fått några vänner till och jättemånga bekanta! Jag njuter av att träffa mina bosnier och att fira våra muslimska helger tillsammans. Jag njuter också av julfester och påskbrasor, för de är viktiga för mina vänner.
Men den 26 maj är en svår dag, varje gång, varje år. Men det kommer en morgondag, tack och lov. Både i Bosnien och i Finland.
