Den franske författaren François Mauriac sade en gång att han älskade Tyskland så mycket att han var glad att det fanns två Tyskland.
Det var något man kunde man säga under det kalla krigets dagar när Europa stod delat i två delar och världen var enkel att förstå och begripa sig på.
I Bryssel i mars var tongångarna mer pessimistiska. Den tidigare ungerske premiärministern Ferenc Gyurcsány påstod att en ny järnridå skall falla ner över Europa och dela oss i två delar ifall Östeuropa inte beviljas en solidaritetsfond på 190 miljarder euro. Det var hårda ord, närmast att betrakta som ett hot. Men de övriga europeiska statscheferna satte tummarna ner.
Det enda Gyurcsány i Bryssel inte förklarade var vad han egentligen menar med begreppet Östeuropa. Jag tänker mig dock att han med Östeuropa kanske menar de tidigare sovjetsatelliterna Rumänien, Bulgarien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Polen, Ungern, Estland, Lettland, Litauen och, ja, dessutom säkert också Ryssland med Vitryssland och Ukraina.
Men en sådan sammanklumpning leder lätt tankarna fel.
Polen, Slovakien och Slovenien samt den Tjeckiska republiken har rätt kontrollerade och välmående ekonomier. Sämre går det för Rumänien, Bulgarien, Estland och Litauen. Och allra sämst går det för Gyurcsánys eget Ungern och för Lettland och Ukraina.
Det enda som alla dessa "östeuropeiska" länder egentligen har gemensamt är decennier av nationellt förtryck under sovjetkommunismen.
Och talar man historia så skall man inte heller glömma de stora skillnaderna i påtvungen minneskultur mellan de olika länderna.
I Polen har man att minnas ungefär 150 döda per 1000 personer under det andra världskriget, medan motsvarande siffra för tjecker och slovaker ligger på cirka 20. I Polen handlade det inte bara om judar som förföljdes och mördades, utan det handlade också om en aggressiv och systematisk utrotningskampanj riktad mot landets bildningsskikt, alltså mot bärarna av den kollektiva nationella och internationella kunskapsmängden.
Minneskulturen är problematisk i hela det forna sovjetblocket. Den polske presidenten Lech Kaczynski vägrade delta i solidaritetsjubiléet den 4 juni (för de första fria valen i Polen 1989), och i stället har han deklarerat att han kommer att fokusera sitt intresse på den 1 september när Polen minns krigsutbrottet år 1939. I bakgrunden finns bland annat en ideologisk kraftmätning mellan Kaczynski och den tidigare solidaritetsledaren och presidenten Lech Walesa. Walesa reser för tillfället runt och propagerar mot Europa på olika arrangemang som ordnas av den antieuropeiska irländska rörelsen "Libertas".
Ur ett ekonomiskt perspektiv är Polen det stora utropstecknet i Europa.
Polens lycka är delvis den amerikanska bilindustrins olycka; i Polen tillverkas små och driftsnåla bilar (typ Fiat 500) som har en stor marknad också i grannlandet Tyskland. I Tyskland har man nyligen infört en skrotningspremie för gamla bilar som i sin tur har gjort att antalet nya bilköp på ett dramatiskt sätt har skjutit i höjden under våren. Polen byggde heller aldrig en likartad fastighetsbubbla som många andra länder i det forna sovjetblocket eller i de västra delarna av Europa. Allt detta i kombination med en flytande zloty gör att Polen kommer att lyfta bland de allra första när recessionen snart omvandlas i uppgång.
Historiskt sett går det flera olika skiljelinjer inom det som man idag kallar för, ja, östeuropa.
Där finns skillnaderna mellan slaviska och icke-slaviska folk. Där finns skillnader mellan länder och regioner präglade av kristendom och ortodox tradition. Och så finns där slutligen också några helt avgörande skillnader mellan länder och folk som stod i olika relation till de gamla europeiska imperierna kring Ryssland, Tyskland, Turkiet och Österrike-Ungern.
Europas geografiska hjärta ligger någonstans i Polen, Litauen eller kanske i Vitryssland, vilket förstås gör saken ännu svårare. För det som finns i mitten brukar kallas för centrum, men det svenska begreppet Centraleuropa passar ändå bara in på Polen, Tjeckien och Ungern, och inte alls på Litauen eller Vitryssland. Och vill man ytterligare komplicera det hela så kan man se att tyskarna gärna talar om Ostmitteleuropa, alltså om ett östligt centraleuropa, som då skulle inkludera just Polen och kanske Tjeckien och Ungern.
Tänker man nu slutligen och återigen på ekonomi så skall man också minnas att det ju inte alls var ekonomierna i Östeuropa som föll först eller hårdast, utan att det första riktiga fallet kom långt i nordväst på Island och att en av de djupaste nationella recessionerna hittills har drabbat Irland som väl närmast tillhör vår egen kultursfär - eller det som jag för enkelhetens skull gärna ville kalla nordeuropa.
På Irland står mer än vart åttonde hem numera tomt, och lyftkranarna vajar stilla i vinden över taklösa betongkonstruktioner. Här bryr sig ingen om begreppsliga konstruktioner som är av intresse kanske närmast för meteorologer. Vilket allt ändå påminner mig om Ernest Hemingways berömda definition på detta med att göra bankrutt: först långsamt - sedan allt på en gång.
