På Åland bor 27.000 ålänningar, som härstammar från 82 olika länder. Många av landskapets invånare kommer i och för sig från övriga Finland, men snart är klyftan mellan de på Åland boende och de i övriga Finland bosatta finlandssvenskarna total, eller i bästa fall endast katastrofal. Tro mig!
I min förra kolumn försökte jag lite försiktigt beskriva att ålänningarna alltmer håller på att orientera sig västerut, mot Sverige, med negativa följder för den finlandssvenska sammanhållningen och "kittet" mellan Åland och det övriga Finland. Reaktionerna blev sparsamma, förutom att en akademiker vid "Hanken" trodde sig veta att den finlandssvenska kvaliteten på högskoleutbildningar kommer att vara en betryggande garant för att på sikt återställa de goda, sammanhållande banden över Skiftet.
Dessvärre är den tiden redan förbi, med många hundra mil!
Redan när Finland, för drygt 90 år sedan, funderade på att bli en självständig stat, hade ålänningarna en kristallklar bild om sin framtid; en spikrak resa tillbaka till moderlandet Sverige, och fort. Kloka finländska politiker i den nybildade republiken insåg snabbt att det brann i knutarna och dåvarande regering och riksdag i Finland erbjöd i brådskande ordning, redan år 1920, en långtgående självstyrelse till förmån för Åland. Ledande finlandssvenska politiker "bromsade" och tyckte att finlandssvenskarna och ålänningarna borde ha gjort en gemensam sak för att trygga det svenska språkets ställning í den nyutropade republiken Finland, men ålänningarna gick som sagt var sin egen väg. "Ni har Ert problem och vi har vår strävan om återförening med Sverige", var i stort den signal och det budskap som gavs från åländsk sida.
Så starten blev inte särskilt lyckad, och på sätt och vis har det inte blivit bättre genom åren. Svenska Finlands folkting, där Åland är garanterad en representation, verkar genom åren skenbart ha funnit en gemensam linje, men som regel spricker enigheten, antingen när grupperingarna i fastlandet och på Åland har olika uppfattningar om vad som egentligen är bäst ur ett helhetsperspektiv, eller när ledande finlandssvenska ministrar och andra politiker tror sig veta bättre vad som är bra för ålänningarna än ålänningarna själva. Lyckligtvis finns det undantag, exempelvis Ålandsministern Astrid Thors, för hon har med eftertryck förstått att klokskap är någonting som rör sig på olika nivåer och som lever och skall förvaltas där den bäst hör hemma.
Så var står vi och vart är vi på väg. Själv känner jag att vi aningslöst och med en rasande fart har kört in oss i en återvändsgränd. Och personligen är jag inte särskilt optimistisk vad gäller ålänningars och finlandssvenskars möjligheter att åter finna en gemensam väg med likartade värderingar och synsätt. För sanningen är att det på en sådan teoretisk gemensam väg finns en hel del hinder i form av kalla fakta, ofrånkomliga konsekvenser och en sak som man inte får glömma.
Kalla fakta!
Cirka 75 % av de åländska ungdomar som vidareutbildar sig utanför Åland gör det i Sverige. Efter slutförda studier saknar de dels kunskaper i det finska språket och dels kunskaper om "sitt" hemland. Vetskapen och förståelsen för den finländska kulturen, traditionerna, mentaliteten, synsätten och umgängesformerna är som bortblåsta. Och framförallt, de saknar varje form av sådana viktiga nätverk inom Finland och bland finlandssvenska kretsar, som man automatiskt förvärvar i samband med högskolestudier och andra utbildningar inom det egna landet. Nätverk som kan vara skiljelinjen mellan en framgångens spiral och ett liv utan en välförtjänt karriär. Den senaste tendensen inom den åländska västorienteringen är de åländska köpmännens växande direktimport från Sverige. Man har helt enkelt tröttnat på höga priser och fel språk på bruksanvisningarna.
Ofrånkomliga konsekvenser!
Övriga Finland och de finlandssvenska kretsarna blir för åländska ungdomar ett "okänt" fenomen, och det okända tenderar lätt att bli det främmande - det "oönskade" -, en form av rädsla. Klyftan mellan ålänningarna och finlandssvenskarna växer och fördjupas, främst på grund av den nämnda okunskapen och framförallt på grund av avsaknaden och därmed förädlingen av banden mellan det åländska och det finlandssvenska. Vällovliga finlandssvenska kulturella och andra finansiella satsningar och stöd till Åland och ålänningar ses ofta med misstro och misstänksamhet; man anar något skumt, en eventuell baktanke. Det är så det blir när man inte känner ansiktena eller syftena bakom den sannolika välviljan.
Och glöm inte!
Det finns bara en verklig förlorare och en betydligt mindre, för ålänningarna är redan på god väg att ytterligare stärka banden, närmare bestämt västerut, och vem skall finlandssvenskarna då luta sig mot när "stormen går och det börjar blåsa snålt".
