Olin kolmentoista, kun rakastuin ruotsin kieleen.
Asuin Kuopiossa enkä koskaan ollut kuullut kenenkään puhuvan suomenruotsia äidinkielenään. Olin ollut kerran Ruotsissa matkalla. Luontevampi turismin suunta tuolloin, 1970-luvulla, oli niin maantieteellisesti kuin matkailupoliittisestikin Neuvostoliitto.
Luimme peruskoulussa Hej på dig -oppikirjoja, joiden nuoret sankarit asuivat Tallkullassa, ulkoiluttivat Luffe-nimistä mäyräkoiraa ja ostivat kioskilta en flaska Jaffis och en påse karameller. Nämä kirjat eivät varsinaisesti tarjonneet kielellisiä oivalluksia tai elämyksiä. Kaunis tarkoitus oli varmaankin osoittaa, että ruotsi on käyttökieli, mutta ei se oikein konkretisoitunut Savossa.
Mutta silti, jo lyhyen aikaa ruotsia luettuani, sain voimakkaan tunneoivalluksen, joka liittyi sekä omaan henkilöhistoriaani että kotiseutuni menneisyyteen. Kotiin ja kodinhoitoon liittyviä ruotsin kielen sanoja päntätessäni käsitin äkkiä, että osaan jo nämä kaikki.
Tuiki tavalliseen sanakokeeseen valmistautuminen palautti minut yhdessä hujauksessa puutalokeittiöön, jossa rakkaat isovanhempani askaroivat pitäen samalla minulle kyökkiruotsin tunteja.
Kahveli, sanoi isoäiti pöytää kattaessaan ja näytti haarukkaa. Hantuuki, sanoi isoisä ja kuivasi vasta-ajellun leukansa käsipyyhkeeseen. Nestuuki, sanoi isoäiti silittäessään pitsireunaista kangasnenäliinaansa. Vakstuuki, sanoi isoisä sipaistessaan leivänmurut pöydältä.
Kun kanniskeltiin tavaraa paikasta toiseen hiukan päämäärättömästi, sitä raijattiin (traja-verbiä käyttää tuossa merkityksessä ainakin Albert Edelfelt kirjeissään äidilleen). Ja viluisella, hienoutta tavoittelevalla naisella oli hartioillaan löija (slöja).
Suomenkielisen minäni laskoksissa oli ruotsin kieltä, joka liittyi vanhaan kielten rinnakkaineloon Savon sydämessäkin. Ruotsinkielisiä herrasväkiä oli palveltu sukupolvien ajan ja sitä kautta oli omaksuttu nimiä keskeisille palvelusväen käsittelemille tavaroille ja asioille.
Samoin vähäinenkin määrä venäjän opiskelua tuotti valtavia oivalluksia: isoisäni eli poikavuotensa Venäjän alamaisena Kuopion varuskuntakaupungissa, minkä seurauksena hänen suomen kielessään oli valtava varasto venäläisperäisiä sanoja. Ne olivat hiukan toisenlaisia kuin ruotsalaiset, kotoisat, keittiöltä ja mankelilta tuoksuvat sanat - niissä oli karskimpi maku.
Olinko siis perinyt olemukseni hennot ruotsinkieliset säikeet rouvasväeltä, joka oli eniten tekemisissä palvelusväen kanssa? Siitäkö johtuu se yhäti jatkuva tunne, että ruotsin kielessä on jotain äärettömän kotoista, valoisaa ja liinavaatteenpehmeää? Ja venäjänkielinen perimäni on puolestaan kerännyt sanoja nupukivikaduilta, äkseeraavien sotilaiden jalanjäljistä.
Ruotsin opinnot onnistuivat siis havahduttamaan minut fennomaanisesta yksi kieli - yksi mieli -unesta. Minä en ollut täysin puhtaan kielikulttuurin tuote, niin kuin ei kukaan meistä ole.
Niinkin puhtaasti suomenkielisellä seudulla kuin Savon sydämessä, pikkukaupungissa järven rannalla, ihmisten sydämissä ja sieluissa on läsnä monta kieltä; puhetta aikojen takaa, kadonneiden rouvien kuiskauksia ja ammoin kaatuneiden sotilaiden huutoja."
Svensk översättning:
Kvinnfolkssvenska och soldatryska
Jag var tretton då jag förälskade mig i det svenska språket.
Jag var bosatt i Kuopio och hade aldrig hört någon tala språket som sitt modersmål. En gång hade jag varit i Sverige, som på 1970-talet både i geografiskt och turistpolitiskt hänseende var ett naturligare resemål än Sovjetunionen.
I grundskolan läste vi läroböcker med den hurtfriska titeln "Hej på dig". Hjältarna i boken bodde i Tallkulla, rastade sin tax vid namn Luffe och köpte en flaska Jaffa och karameller från kiosken. Böckerna bjöd nog inte på några vare sig språkliga eller andra aha-upplevelser. Avsikten måste ha varit att visa att svenskan är ett bruksspråk, men den distinktionen konkretiserades aldrig hemma i Savolax.
Men trots det, redan efter att ha läst svenska i kort tid fick jag en stark känsloladdad förnimmelse av något som jag förknippade med min personhistoria och min hembygds förflutna. När jag pluggade på svenska ord som hade med hem och skötseln av hemmet att göra insåg jag helt plötsligt att jag kan ju dessa redan.
I mina förberedelser inför ett helt ordinärt ordförhör förflyttades jag med ens till köket i det egnahemshus där mina kära morföräldrar sysslade med sitt samtidigt som de gav mig en lektion i kökssvenska.
Kahveli, sade min mormor när hon dukade och pekade på gaffeln. Hantuuki, ropade min morfar när han efter en rakning skulle torka sig i handduken. Nestuuki, kallade mormor den spetsförsedda tygnäsduk hon stod i beråd att stryka. Vakstuuki, kallade morfar duken på matmordet som han borstade smulorna från.
När jag planlöst flyttade på saker från en plats till en annan kom jag på att raija är ett ord som redan Albert Edelfelt (traja)använde i ett av sina brev till sin mor. Och att den frusna damen förnämt bar en löija på sina axlar kunde jag lätt förknippa med ordet slöja.
I fållen till mitt finska jag fanns ett svenskt språk med koppling till det gamla språk som frodats parallellt i det djupaste av Savolax. Det svenska herrefolket hade betjänats i generationer och den vägen hade tjänstefolket anammat namn på de alldaliga saker de hanterade.
På motsvarande sätt fascinerades jag av studier i ryska: min morfar hade under sina pojkår i den ryska garnisonsstaden Kuopio plockat upp en stor mängd ryska ord. De var till sin karaktär annorlunda än de svenska. Hemvana ord från kök och mangel var något sätt mer barska.
Kanske har jag i mitt sinne ärvt de tunna svenska trådarna av kvinnfolket som hade mest att göra med tjänstefolket? Beror den ständigt återkommande känslan av att det i svenskan finns något oändligt hemvant, ljust och linneklädsaktigt mjukt? I mitt ryska arv hittar jag ord från kullerstensgator och fotspår efter exercerande soldater.
Mina studier i svenska lyckades väcka mig ur den fennomana drömmen om ett språk och ett sinne. Jag var sist och slutligen inte en produkt av ren språkkultur, liksom ingen av oss heller är det.
I hjärtat av det purfinska Savolax, i småstaden vid stranden av sjön, bor det många språk i människornas hjärta och själ; där finns talesätt från gånga tider, försvunna fruars viskningar och skriken från soldater som för länge sedan stupat."
