I Vasabladet (17.4.) skriver Kenneth Myntti i sin ledare om historielösheten som en källa till främlingsfientlighet.
"I en tid då en partiledare vägrar skriva under en appell mot rasism och företrädare för etablerade partier också börjar fiska röster i xenofobins vatten behöver vårt samhälle nya stabilisatorer,
Fatbardhe Hetemaj.
Ett namn värt att lägga på minnet i en tid då kritiken mot invandringen tilltar och en finländsk partiledare, Timo Soini (Sannf), vägrar att sätta sitt namn under en appell mot rasism.
23-åringen är det nya Finland personifierad. I sin roll som nyfinländare är hon uppenbarligen en av de som kommer att få en betydelse för den förestående, finländska attitydförändringen gentemot invandrare.
Den unga damen väcker uppmärksamhet var hon än uppträder. Hon blev vald till årets flyktingkvinna i mars, hon lyste med ett imponerande starkt inlägg på det televiserade presidentforumet och hon presentades på ett helt uppslag i Helsingin Sanomats NYT-bilaga (nr 15-16/2009) i förra veckan.
Fatbardhe var sju år då hon kom till Finland från Kosovo. Hon talar snabbt, hon talar mycket och hon talar bra. Om allt utom serber eftersom hon vet att det ämnet väcker känslor, som kunde bli svåra att behärska.
Föräldrarna är jurister och vänsterintellektuella. Samhällskritiken bidrog till att de tvingades lämna sitt hemland.
Av andra beskrivs Fatbardhe som en målmedveten och driven överlevare, som lever enligt principen om att alla människor har ansvar för sitt själva och att alla kan påverka sitt eget öde. Hon reagerar med hetta då grupper av människor ställs mot varandra, hon talar för att varje människa är unik.
Efter att hon framträdde i tv:n är hon ett hett eftertraktat byte för politiska partier, Rotaryklubbar och allehanda sällskap, både som kandidat och talare. Inte minst för att hon i ord och gester har hyllat finländarna och deras kultur.
Hon har läst Väinö Linna, hon kan recitera V A Koskenniemi och hon tycker att Martti Ahtisaari är en hyvens karl.
Hon vet också att hon kommer att ge sig in i politiken och har redan lanserat sitt eget program vid namn VIP. V som verkostoitunut (nätverksansluten), I som i innostunut (engagerad) och P som i positiivinen (positiv).
Men första ska hon avlägga examen. Var sak har sin tid.
Fatbardhe Hetemaj har inte bara chans som isbrytare då det gäller finländarnas fördomar gentemot invandrare. Hon erbjuder dessutom finländarna en spegel för vad det innebär att vara finsk och finländsk.
Att den svenskspråkiga maratonlöparen Janne Holmén från Åland bereddes plats i NYT-bilagan sida vid sida med Hetemaj väcker en förhoppning om att det också finns en viktig roll för finlandssvenskarna i det nya, multikulturella Finland.
Holmén har nyligen för tankesmedjan Magmas räkning gjort en utredning om den svenska tidens historia. I NYT bereds Holmén ymnigt med utrymme för en berättelse om hur Finland och Sverige för bara 200 år sedan var samma land och hur nationalismen efterhand har skapat en klyfta mellan invånarna i de båda länderna.
Självklart för finlandssvenskarna, men inte lika självklart för majoritetsbefolkningen. Holmén är själv en god representant för det multikulturen i och med att han är gift med en marockansk kvinna, han är muslim och bosatt i Uppsala i Sverige.
Enligt Holmén ska en del av finländarnas främlingsfentlighet sökas i historielösheten. Han anser att finländarna har läst alltför lite om den historia, som gäller för länder utanför Europa.
Som den EM-guldmedaljör han än är, Holmén, beskriver han idrotten som nationalismens sista fäste. Trots att han själv under folkligt jubel har sprungit under blåvit flagg känner sig rätt sällan som finländare.
Hem är för honom något helt annat än land och på motsvarande sätt försöker han få fram att invandrare är en heterogen samling individer, inte en folkmassa.
Intervjuerna med Holmén och Hetemaj visar att finlandssvenskarna och invandrare från andra kulturer har viktiga uppgifter som attitydcoachar i en tid då den svenskspråkiga Europa- och migrationsministern Astrid Thors (SFP) utsätts för dagliga påhopp från både politiker och allmänhet.
Under de senaste dagarna har Thors fått klä skott för att antalet asylsökande i Finland har ökat. I en intervju i Iltalehti (15.4) krävde Sannfinländarnas Veltto Virtanen hennes avgång under förevändningen att hon inte håller sig till sanningen om det ökande antalet. Det är alldeles uppenbart att Sannfinländarna hoppar på finlandssvenskarna i en medvetenhet om att det ger röster i de grumliga vatten där de fiskar.
Sannfinländarnas populistiska framgångar inspirerar också andra, däribland samlingspartisten Ben Zyskowitcz och socialdemokraten Kari Rajamäki att fiska röster genom xenofobin. Zyskowicz spred bland annat uppgiften att Thors genom sitt agerande i asylfrågan inte åtnjuter fullt förtroende i regeringen och att allt bottnar i ett attitydproblem hos ministern.
Emedan dusterna kring invandringsfrågan sannolikt bara förskalv till den jordbävning som är på kommande är det nödvändigt med stabilisatorer som Fatbardhe Hetemaj och Janne Holmén.
Likaså med ansvarskännande massmedier som lyfter fram dessa stabilisatorer i offentlighetens ljus. Det mödosamma maratonloppet mot det nya, mångkulturella Finland har startat."http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=39756
