Björn Månsson i Hbl:s ledare 24.2.2009
Svenska Finlands folkting uppvaktar i dag president Tarja Halonen i ett angeläget ärende: det försämrade språkklimatet i vårt tvåspråkiga land.
En god utgångspunkt är de värdefulla markeringar Halonen gjorde då hon öppnade årets riksmöte. Hon påminde om grundlagens förpliktelser att trygga de språkliga behoven "på lika grunder", och efterlyste inte bara formell utan faktisk jämlikhet.
Halonens fina finska språkbild "Kieli on mielen koti" (ordagrant översatt: språket är sinnets hem) hade i officiell svensk översättning blivit "Språket är en del av vår innersta identitet".
Särskilt värdefull var iakttagelsen att språkrättigheterna "ofta är en förutsättning för att övriga grundläggande rättigheter ska kunna tillgodoses".
Också presidenten hade dock lagt märke till att "rätten att leva sitt liv på det egna språket" inte "i vardagen tillgodoses lika väl" som lagen förutsätter. Hon efterlyste "vilja och resurser" och "attityder och värderingar".
Det är vad presidenten kan göra, som en ledande opinionsbildare. Däremot har hon ingen makt att se till att viljan och resurserna räcker till eller att attityder och värderingar är de rätta.
Det är därför lite oklart vad Folktinget egentligen förväntar sig då det enligt gammal sed "går till kungs".
I själva verket riktas de språkpolitiska blickarna i dag mer mot en annan plats än Presidentens slott: mot Statsrådets festvåning några kvarter därifrån, där regeringen på väg mot "halvvägsmärket" uppdaterar sitt program.
I regeringsprogrammet finns redan en skrivning om att de språkliga konsekvenserna av stora förvaltningsreformer bör beaktas, men sfp vill i halvtidsgranskningen skärpa den.
De stora språkpolitiska avgörandena träffas inte på axeln Folktinget - presidenten utan snarare på axeln SFP - den övriga regeringen.
Många tecken tyder på att SFP i den sittande, "blågröna" regeringen Vanhanen har haft svårare att hävda de svenska behoven och intressena än i någon regering i mannaminne.
Kan det vara så illa att just en borgerlig regeringsbas, kryddad med de gröna, är den sämsta för svenskan?
Både Samlingspartiet och särskilt Centern var ju - i motsats till vänsterpartierna - länge enspråkigt finska partier, med rötter i fennomanska kretsar. Och för de gröna tycks svenskan vara en tolfte rangens fråga.
Snarare än om illvilja och något slags medveten förfinskningskampanj lär det väl ändå handla om aningslöshet, nonchalans och likgiltighet.
De här egenskaperna har i gengäld varit mycket iögonenfallande. Listan över svenska motgångar är lång.
Helsingin Sanomat noterade i söndags ett femtontal: allt från studentsvenskan (i den förra regeringen) och polis- och häradsdistrikt över dragkamperna kring Sibbo och Karleby samt mellan Vasa och Seinäjoki, till risken att SFP förlorar det enda svenska mandatet i Europaparlamentet.
Sfp-ledaren Stefan Wallin förklarar motgångarna med bristen på finska opinionsledare för tvåspråkigheten.
Seinäjokitidningen Ilkka gjorde i går på ledarplats en ytterst illvillig tolkning av listan i HS: den upptar kantänka inte motgångar för landets tvåspråkighet, utan bara för SFP:s "lokala maktställning". Det var då att ta i!
På vilket sätt skulle studentsvenskan, skrotningen av svenska polisdistrikt eller tingsrätter etcetera ha något med SFP:s maktposition att göra?
På listan finns på sin höjd ett par sådana som berör både landets tvåspråkighet och SFP:s intressen. Det gäller ju till exempel Finlands representation i Europaparlamentet.
Men så är Ilkkas tes också att SFP blivit en börda för landets tvåspråkighet:SFP driver ingalunda tvåspråkiga lösningar, utan enspråkigt svenska.
I sin iver att driva Seinäjokis intressen mot Vasas har tidningen väl aldrig ens hört talas om den så kallade taxellska paradoxen, den om att tvåspråkiga lösningar lätt resulterar i (finsk) enspråkighet, medan bara enspråkiga lösningar bäddar för helhetens, i sista hand landets, tvåspråkighet.
Man bör ju göra en klar skillnad mellan enskilda institutioners (börjande med daghems och skolors) språkliga status, och helhetens, landets.
Traditionellt har Ilkka stått centern nära, även om tidningen officiellt är politiskt obunden. Det förklarar för sin del varför den tydligen anser att tiden för ett "litet språkparti" är förbi. Centern har ju som det sista av de ursprungligen finska partierna startat en svensk verksamhet för att attrahera svensk- och tvåspråkiga väljare.
Ilkka har inte märkt att centerns svenska distrikt med sin totala avsaknad av inflytande i partiet är ett varnande exempel på hur det kunde gå om SFP inte fanns som praktisk politisk garant för landets tvåspråkighet.
