Integration handlar inte enbart om språk

I november 2015 satt jag i ett provisoriskt klassrum på en tillfällig flyktingförläggning i Åbo och följde med en lektion i finska. Undervisningen leddes, liksom de övriga kurserna på förläggningen, av en volontär. I det här fallet var läraren en tandläkare med ett brinnande språkintresse. Kursdeltagarna var asylsökande, de flesta av dem irakier som kommit till Åbo några veckor innan.

Mannen bredvid mig skrev noga ner det läraren själv skrev med stora bokstäver på lösa pappersark – veckodagar, siffror och hälsningsfraser på finska. Han var inte irakier utan alban. Därmed var hans chanser att få uppehållstillstånd i Finland lika med noll. Albanien är ett tryggt land enligt Migrationsverket. Dåliga ekonomiska och sociala omständigheter är inte skäl nog för att bevilja uppehållstillstånd.

Det sa jag inte till honom då. I stället begrundade jag med viss fascination hur han tog till sig av lärarens ord, gjorde anteckningar och ställde frågor. Med viss stolthet räknade han upp de språk han redan kunde. Snart skulle han lägga finska till den listan och med det skulle dörrar öppnas, sa han.

Den albanska mannens syn på språket delas av många asylsökande. Framför allt är synen på språkets betydelse en som omfattas av berörda myndigheter, av näringslivet och av finländare i gemen. Finska är nyckeln – till allt. Jag upplever att den synen måste utmanas. Inte för att den är fel utan för att den är för dominerande.

Under det senaste halvåret har jag börjat tro att ”integration” egentligen betyder prestation och att språkkunskaper är ett sätt att mäta hur väl nyfinländare presterar. I den här slentrianmässiga förståelsen av integration är finländaren passiv och samhället statiskt.

En överväldigande majoritet av dem som invandrar till Finland – långt ifrån alla är asylsökande – förutsätts integreras på finska. Frågar man till exempel tjänstemännen på arbets- och näringsbyrån i Åbo är det självklart att asylsökande som beviljats uppehållstillstånd ska lära sig finska. Allt annat vore att försvåra integrationen och möjligheten att komma in på arbetsmarknaden.

Att integrations- och språkkurserna lider av uppenbara brister är ett bevis på att ord och handling inte går hand i hand. De kurser som NTM-centralerna upphandlar placerar ofta hög- och lågutbildade i samma klassrum och då läraren försöker hitta kompromissande nivå på undervisningen blir ingen nöjd. Det här gäller också kurser på svenska. I den begränsade utsträckning de ordnas, kan tilläggas. För också på svenskspråkiga orter sker integrationen på finska.

De kvotflyktingar som Kimitoöns kommun och Pargas stad tagit emot det senaste året tar kurser i finska och går i finska skolor. Ett av skälen är att då de åboländska kommunerna tog emot flyktingar på 1990-talet så flyttade de flesta efter ett tag in till Åbo och till andra större finskspråkiga samhällen. De här erfarenheterna har lett fram till slutsatsen att finska är det vettigare valet för kvotflyktingarna.

Från finlandssvenskt håll har den enspråkiga integrationen lett till kritik. Erfarenheter från svenska Österbotten borde gälla för övriga delar av landet och en integration på svenska ska vara möjlig också i söder och sydväst, säger kritikerna och pekar mot Sverige och Skandinavien. I det sammanhanget är finska ett litet språk. Tanken är att arbetsmarknaden växer betydligt om man kan svenska.

Är det inte lite märkligt att för att motivera en integrering på svenska i Finland så måste man peka bort från Svenskfinland? Vad säger det om svenskan ställning i vårt land? Faktum är att det säger sanningen. En person som har för avsikt att leva ett obegränsat liv i Finland måste kunna finska. Det har också många enspråkigt svenska finländare erfarit.

Trots det tror jag att man kan peka inåt och på annat än språkkunskaper. Man kan se språket som en viktig del av integrationen, men uttryckligen som en del av den. Under mina samtal och intervjuer med asylsökande och invandrare i Åbo har en sak blivit fullständigt klar: integration är inte att ta språkkurser och klara dem. Integration är inte en från ovan styrd vägledning, som i sin tur bygger på statiska idéer om individer och samhälle. Integration är helt enkelt inte en färdigt utstakad väg med en början och ett slutmål.

Naturligtvis är språket av betydelse om en människa ska röra sig bekymmerslöst i samhället. Likaså är det viktigt att myndigheter och organisationer, som har resurser att långsiktigt hjälpa invandrare, är aktiva. I detta hjälpande är det inte förbjudet att sätta mål. Men jag har träffat invandrare vars kontakt med finländare och det finska språket upphörde då integrationskursen avslutades. I läroverkens och myndigheternas ögon har de varit redo att förverkliga sina potential men den utstakade vägen blir otrampad eftersom kontakten med det finländska samhället har begränsats till klassrummet. ”Integration” har blivit ett väldigt byråkratiskt begrepp, något som kan skötas på en armlängds avstånd. Synen på språkkunskaper färgas av det.

Det finns invandrare vars språkkunskaper förtvinat eftersom de aldrig fått tillfälle att använda dem – de har aldrig blivit inbjudna till finländska hem. Nu tyr de sig till den verksamhet som frivilligorganisationer som Daisy Ladies i Åbo eller språkcaféet i Runosbacken ordnar. Språket har en central roll i de här verksamheterna, speciellt i språkcaféet som finns till för att ge invandrare som är utanför arbetsmarknaden och, ärligt sagt, det finländska samhället en möjlighet att prata finska. Men av avgörande betydelse är sättet som icke-finländare tas emot. Här är språket varken hinder eller måttstock utan en del av samröret mellan människor – kravlöst och välkomnande.

Den så kallade Nagumodellen – som innebär att ortsbefolkningen är engagerad i mottagningen av asylsökande – visar att små samhällens styrka ligger i litenheten. Att nästan alla svenskspråkiga kommuner i landet dessutom hörsammat NTM-centralernas uppmaning och erbjudit bostäder åt dem som beviljats uppehållstillstånd tyder på att den styrkan kan förvaltas.

Notera: ”förvalta” behöver inte betyda ”integrera på svenska”. Språket kan vara finska och det kan i förlängningen handla om en tvåspråkig integration. ”Förvalta” handlar främst om den öppenhet, inte om villfarelsen att integrationen ska ge ett förutbestämt resultat. Också om man ser invandringen som möjlighet för den finlandssvenska minoriteten måste man komma ifrån ett sådant resultattänkande, för i slutändan kommer det bara i vägen för den verkliga integrationen. Den där finländare och nyfinländare rör sig mot varandra.