Dammen behöver nya tillflöden

Bilden av att vi finlandssvenskar lever i en bubbla skyddad från yttre påverkan är relativt allmän. Den omtalade finlandssvenska ankdammen har fungerat som vår tillflyktsort. Givetvis är bilden en grov förenkling av sanningen men när man ser på rörligheten från min egen hemkommun, Pedersöre, verkar avståndet till Kortesjärvi betydligt längre än till Nykarleby. Väggarna till ankdammen har, speciellt i Österbotten, varit högre mot våra finskspråkiga grannkommuner än mot resten av världen. Situationen i landets södra delar är en annan. Där finns inte lika klara geografiska gränser utan gränserna består snarare av sociala strukturer.

Gemensamt för gränserna är att de på gott och ont upprätthåller språkligt status quo. Samtidigt som de ger oss trygghet begränsar de även oss. När man ser till det stora intresset för språkbadsundervisning så märker man en attitydförändring som i framtiden kan minska den begränsande effekten hos alla språkgrupper. I de fall det är ändamålsenligt kan tvåspråkiga lösningar, exempelvis samlokalisering av skolor, fungera som ambassadörer för svenskan och därmed öka förståelsen.

Tyvärr har nuvarande regering visat en nonchalans till språkfrågor genom att inte genomföra språkkonsekvensbedömningar i sina reformer. Här märks det att såväl SFP som SDP är i opposition. Det är ändå inte avsaknaden av språkkonsekvensbedömningar i reformerna som är mest oroväckande för svenskans ställning. Det finska välfärdssystemet, som är uppbyggt på universalitet, går mot mer behovsprövning. Med behovsprövningen väcks frågor om var gränser skall dras. Vem behöver egentligen en viss åtgärd och skall man anses ha rätt till hjälp även om man har orsakat sin situation själv? I förlängningen kan det leda till ett ifrågasättande av de grundlagstryggade rättigheter svenskspråkiga finländare har. Blir nästa behovsprövning huruvida alla finlandssvenskar verkligen behöver svenskspråkig service? Den generella välfärdspolitiken undviker dessa frågor och frågeställningen blir snarare hur man kan lösa gemensamma problem.

De största utmaningarna och möjligheterna för svenskan i Finland kommer ändå utifrån. Fler kommuner med svenskspråkig majoritet har tagit emot en relativt stor andel nyinflyttade. Närpes har i detta sammanhang visat hur man på ett lyckat sätt har kunnat integrera invandrare i det svenskspråkiga samhället. En viktig faktor till de positiva attityderna gentemot invandrare anses vara de emigrationstraditioner som finns i bygden. Den starka företagarandan och medborgarandan i Österbotten kunde öppna för fler kommuner att följa Närpes exempel. Integreringen på svenska är mer problematisk när det gäller starkt tvåspråkiga kommuner eller kommuner med finska som majoritetsspråk. Även om alla invandrare bör informeras om rätten till integration på svenska är det en lyckad integrering som är huvudmålet.

Samtidigt som svenskspråkiga kommuner tar emot nyinflyttade är tröskeln låg för finlandssvenskar att flytta utomlands. Osäkerheten på arbetsmarknaden i Finland gör att allt fler söker sig till Sverige och Norge. Förutom att utflyttningen syns som ett direkt bortfall riskerar det tillgången på svenskspråkig personal. Speciellt inom vårdyrkena riskerar den svenskspråkiga servicen försämras på grund av personalbrist.

Tillväxten i norra Sverige och Nordnorge bjuder också på stora möjligheter. Visioner om en järnväg genom Finland upp till Ishavet i kombination med en tunnel till Tallinn finns. Gemensamma satsningar på infrastruktur kunde inte bara stärka banden mellan länderna utan även ge Finlands ekonomi ett välbehövligt lyft och stärka svenskans ställning i Finland. När allt fler företag är i behov av personer som klarar att göra sig förstådda på skandinaviska ökar förhoppningsvis också förståelsen för den obligatoriska undervisningen i svenska.

Konsekvenserna av britternas folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap är ännu oklara. Det står ändå klart att det finns ett stort missnöje inom unionen vilket har banat väg för högerpopulistiska och nationalistiska grupper att få understöd för enkla lösningsmodeller som innefattar starka nationalstater och gränskontroller. Till stor del kan missnöjet skyllas på de politiker som har använt EU som spottkopp när myndigheter har tagit impopulära beslut. Samtidigt har EU visat en oförmåga att gemensamt lösa de utmaningar som exempelvis finanskrisen och den ökande flyktingströmmen har fört med sig.

Osäkerheten kring EU:s framtid har igen väckt diskussioner om en nordisk förbundsstat. Bland medborgarna i Finland och Sverige finns ett relativt stort understöd för tanken. Även om det inte är något som sker i en handvändning, är det skäl att öppna denna diskussion på allvar. Den Nordiska förbundsstaten skulle bli den tolfte största ekonomin sett till BNP och ha 25 miljoner invånare. Tvåspråkigheten i Finland skulle vara en tillgång för såväl finskspråkiga som svenskspråkiga finländare.

Trots de orosmoln som finns så har vi finlandssvenskar all orsak till optimism. Svenskans ställning i Finland kommer snarare att stärkas än försvagas bara vi vågar bryta gamla strukturer. Vi måste se den potential som finns i fungerande tvåspråkiga lösningar, de kan tillföra friskt vatten till vår damm. Samtidigt bör vi försvara det generella välfärdssamhället som länkar oss samman med övriga nordiska länder. Öppenheten utåt har genom historien varit ett trumfkort för Svenskfinland. Det är också med öppenhet vi bygger framtiden.