Mångbottnad släkthistoria i skuggan av kriget
Emeritus ambassadören René Nyberg har skrivit en gripande skildring Viimeinen juna Moskovaan om sin mors judiska bakgrund och om hur hon bröt med sin familj, sin tro och identitet för kärleken till en kristen man.
Feige, också kallad Fanny, Tokazier kom från en judisk släkt i nuvarande Vitryssland. Fadern, Bruno Nyberg, var finländare och engagerad i tyngdlyftningssporten. För sin kärlek betalade hon en högt pris. De två gifte sig i augusti 1937 och skulle åka till Stockholm på bröllopsresa. Feige meddelade detta till sin familj med den påföljd att hennes far Meijer brottsanmälde dottern för att ha försnillat familjeföretagets egendom. Hon häktades och fördes till Helsingfors för att arresteras. Faderns beskyllningar var ogrundade och han själv blev dömd för sitt tilltag. Men hans dom över sin dotter bestod. ”Du har gjort ett ödesdigert misstag.” Han förlät aldrig sin dotter utan hon uteslöts helt ur familjegemenskapen. Feiges egen syster tog avstånd från henne med orden, det hade varit bättre om du aldrig blivit född.
Incidenten visar hur starka banden kan vara i en sluten religiös kontext. Det är identiteten, inte tron, som är den sammansvetsande länken. Att författaren använder ord som hedersmord när han beskriver sin mors öde för tankarna till en annan religion, islam, där ordet egentligen hör hemma. Det kan vara skäl att påminnas om att en dotters giftermål över religionsgränserna inte heller på kristet håll alltid ses med blida ögon.
Moderns tragiska öde är endast upptakten till en fascinerande släkthistoria som utspelas i Lettland, Sovjet, Israel och Tyskland.
René Nybergs mor upprätthöll kontakter till sin kusin Maria, kallad Masha i Riga. Tillsammans med sin man Josef Jungman flydde de staden 1941 i fruktan för en tysk invasion och lyckades ta sig ombord på det sista tåget till Moskva. Bara för att upptäcka att tåget i själva verket tog dem enda till Kazakstan där de fick uppleva svåra tider. När de senare kunde återvända hem till Riga fann de att alla judar i staden på Hitlers försog hade avlivats. Långt bättre blev livet inte under Stalins antisemitiska rensning. Masha och Josef lyckade ta sig till Israel där tillvaron för violinisten och musikläraren Josef inte var den de hoppats på. Till slut fick de 1974 en möjligt att återvända till Berlin, där Josef en gång inlett sin musikerkarriär. Ödets ironi var det att han där som en del av den tyska krigskompensationen fick del av en furstlig pension. Något som Nyberg fyndigt beskiver som ”kompensation för något som inte går att kompensera”.
René Nyberg är sällsynt välskickad att fånga de krigstida händelserna i Sovjet och Tyskland. Det är länder där han själv verkat som ambassadör. Han gör det på ett medryckande och initierat sätt. Men samtidigt med distans till de hårda öden hans egen släkt genomlevt.
En behållning i boken är det kosmopolitiska inslag som – i detta fall – en judisk släkt berikat vårt land med. Trots att krigen gjort sitt för att klippa av släktbanden finns de säkert kvar i många familjer, men i form av oberättade öden. I en tid då flyktingströmmarna når vårt land får vi inte blunda för människan bortom problemen. Nybergs bok är också ett exempel på att historien är en källa att ösa ur då det gäller att visa tolerans för oliktänkande.
Viimeinen juna Moskovaan
René Nyberg
Siltala 2015
