Vägen från Auschwitz berör oss alla

Man kunde tycka att det har skrivits tillräckligt, eller kanske mer än tillräckligt om Auschwitz, om Förintelsen, om brotten mot mänskligheten under andra världskriget, om hur ”vanligt folk” plötsligt kastar allt av samhällsmoral och anständighet överbord.

Man kunde kanske också oroa sig för att vi efter 70 år har ett förskjutet perspektiv och nu saknar förmågan att ge en trovärdig skildring av det som har hänt, att vi kommer med allt för många efterrationaliseringar. Eller att vi åter en gång, oförmögna att möta eller förstå grymheterna från den tiden, förlamat upprepar skildringar som det redan finns oräkneliga utav.

Så är emellertid inte fallet.

Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz belönades för ett par år sedan med Augustpriset, som av många anses vara Sveriges mest prestigefylla litteraturpris efter Nobelpriset, vilket väl får anses vara främst internationellt. Författare är som känt Göran Rosenberg, radio- och tv-journalist, samhällsdebattör, författare, prisbelönt i många genrer. Boken handlar om fadern David, överlevande från Auschwitz, hans försök att etablera sig i Södertälje i Sverige efter kriget och hans självmord. Och om Auschwitz och judendom och moral och en sons kärlek till sin far.

Och den är så vackert skriven att man ibland måste lägga boken ifrån sig, för det den beskriver blir outhärdligt i sin språkliga skönhet.

Efter att av en serie tillfälligheter ha undgått att bli ett av de tusentals bortglömda och i någon form anonyma offren i Auschwitz kommer David Rosenberg till Malmö i juli 1945. Följer diverse uppehåll vid olika flyktingmottagningar och som av ytterligare ett under har också Hala, kvinnan som skall bli Görans mor, överlevt förintelsen och kan trots byråkratiska hinder förenas med David

Till Platsen där han skall börja ett nytt liv kommer David Rosenberg den 2 augusti 1947 klockan sju på kvällen. Platsen är Södertälje och efterkrigstidens ekonomiska boom skall göra Platsen till ett välmående industrialiserat samhälle och ge David Rosenbergs familj en möjlighet att bygga sig en framtid. Och glömma Auschwitz. Men för att kunna göra detta bör omvärlden minnas och förstå.

David begår självmord 1960. Göran skall fylla tolv. Omvärlden vill glömma och vad den förstår är svårt att säga.

I en intervju i den israeliska tidningen Haaretz för ett knappt år sedan säger Göran Rosenberg att hans bok inte handlar om Auschwitz. Den handlar inte heller om faderns död, utan om hans desperata försök att rehabilitera sig och leva. Hur skall en människa fortsätta leva eller börja ett liv när allt har försvunnit, alla man kände, alla platser där man levde som ung. De överlevande kan inte leva med sina minnen, de måste undertrycka dem för att leva.

Rosenberg ställer också frågan hur en människa kan fortsätta leva om hon har blivit fråntagen sin självrespekt, sitt värde som människa. Att stuvas in i en boskapsvagn för att gasas ihjäl eller tvingas till omänskligt straffarbete, utan att detta är straff för något man har gjort, utan bara en följd av att man är den man är. Detta om något ifrågasätter hela ens identitet som människa.

Södertälje utvecklas, blir modernare, mer välmående. Sannolikt borde då Davids Rosenbergs familj också bli mer välmående och så går det också. Men den inneboende demonen i Davids sinne växer sig starkare och den yttre världen begriper inte vad problemet är.

Han ville inte ha pengar utan ett slags erkänsla. Att folk skulle förstå vad han hade varit med om.

David Rosenberg sökte erkänsla och förståelse och fick det inte. Göran Rosenberg har också sökt, men andra saker. Han gör det med det vidare perspektiv en mindre traumatisk livshistoria ger möjlighet till, trots att han i Haaretz – kanske också som motvikt till den stereotypa, självsäkra israeliska ”sabran”, infödda israelen – säger att han uppfattar sig själv som mycket judisk, men att han aldrig har ägt något självförtroende. Att han avundas dem som har fötts in i en säker värld.

När David Rosenberg begick självmord var Göran alltså knappt tolv. Barn har ofta en tendens att se sig själva som skyldiga till en förälders självmord. Detta är inte fallet med Göran och David. Göran säger att han på något sätt inneslöt sin far i en bubbla, lämnade honom där orörd och fortsatte sitt eget liv. Men bilden av fadern var bilden av en mycket kärleksfull man, och Göran fruktade att han skulle finna en annan person när han gick in i sitt forskningsarbete och spräckte bubblan. Men inget sådant skedde. I stället har han nu en hel fadersbild, nu när han på sätt och vis gav honom liv på nytt.

Trots att Rosenberg säger att boken inte handlar om Auschwitz, är det inte speciellt svårt att komma med motargument. Boken handlar naturligtvis om det han säger, omvärldens ansvar att ge dem som förlorade sitt människovärde respekten. Och den handlar om kärlek till en far som just på grund av omvärldens likgiltighet lämnade sin son ”att fortsätta sitt eget liv”.

Men Auschwitz och förintelsen är trots allt hörnstenar i berättelsen. Rosenberg vill inte att Auschwitz skall bli en banalitet, något man rycker på axlarna åt med kommentarer om världens grymhet. I Haaretz säger Rosenberg att man måste chockera. Han gör det på ett ovanligt sätt.

Chocken skall inte komma genom att beskriva mer förfinade hemskheter, genom grymhet i någon ny potens. Chocken skall komma genom att ge insikt i det vardagliga i hemskheterna, hur vanligt folk som något slags drivved, för att ta en term ur Finlands historia, hamnade i verksamheter de aldrig hade kunnat föreställa sig befinna sig i. Hur man med små medel i något slag av desperat humanism försökte sig på betydelselös lindring av djävulska öden. Hur ghettots ledare i Lodz, ofta kritiserade och föraktade, följde nazisternas order om urval av dem som skulle förintas för att trots allt förhindra ännu större katastrofer. Hur ondskan dirigerade.

Göran Rosenberg tror inte på att Förintelsen i samma form som tidigare skall upprepas. Om vi tror det finns det risk att vi riktar våra blickar på fel företeelser. Ondskan kan finna nya marker i nya företeelser och som någon gång för kanske 80 år sedan är det också i dag farligt att rycka på axlarna och säga att, nåja, men…

Kvintessensen i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är just det att vi måste vara vaksamma. Naturligtvis är boken en vacker beskrivning av en sons kärlek till sin far, en briljant exposé av en svensk stads utveckling i parallellitet med ett tragiskt människoöde, en resa in i det ondas tillfälligheter och lagbundenheter.

Men den är också en påminnelse om att grymheterna gjordes av ”vanliga människor”, sådana som är mer eller mindre likadana som vi själva. Det här är något som vi inte kan vända oss ifrån, säger Göran Rosenberg. Vi är alla, alltid på vägen från Auschwitz. Och kommer alltid att vara.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Göran Rosenberg
Albert Bonniers förlag, 2012