Från mitt kafébord i Wien XV

Tjugo år vid Adriatiska havet har lärt mig hur annorlunda livet gestaltar sig i Södern jämfört med här hos oss i Norden, dessutom att dessa skillnader är så djupa att jag håller det för osannolikt att de någonsin - i alla fall inte under min livstid - kommer att försvinna.

Inte minst gäller skillnaden vårt sätt att uppfatta och förhålla oss till tid. Som det allra mesta i Södern uppfattas också tid från en kollektivistisk ståndpunkt: följaktligen tillhör den alla och ingen. Att tiden de facto är utmätt för var och en av oss - och detta med stora individuella skillnader - är man här visserligen klar över, men då inte mycket låter sig göras åt saken insorteras detta faktum under rubriken Öde (med hjälp av till exempel en formel som "om Gud vill"), något som återigen undandrar själva tiden kategorier som mätbarhet, punktlighet eller vårt personliga ansvar för den.

Föreställningen om ett Öde får så i vardagen sällskap med sin mindre släkting Relativismen som i Södern kan driva en nordbo om inte till vansinne så i alla fall till randen av ett nervsammanbrott.

Under sommaren suspenderas dessutom tiden i Södern. Den finns inte längre till. Skulle jag då bjuda någon på middag är det uteslutet att jag skulle kunna räkna med att mina gäster kommer i tid. Det lönar sig inte ens att inskärpa betydelsen av punktlighet med hänvisning till något i ugnen eller som en artighet mot andra gäster. I semestertider (egentligen ett contradictio in adjecto) är klockan inte längre ett instrument för att exakt mäta tidens gång utan har förvandlats till ett smycke. Detta tillstånd så att säga utanför tiden (eller för att vara mer precis: utan möjlighet att registrera dess gång) uppfattas i Södern som frihet i ett slags arkaisk mening. Man kastar under någon månad av sig den civilisation som vi enligt doktor Freud alla vantrivs i.

Skulle jag ändå pocka på punktlighet får jag till svar att "vi inte är i armén". Det är förstås riktigt; likaså att också en arméuniform är ett sätt att standardisera och underkasta alla samma villkor. Eller jag får till svar att "vi är på semester". En av konsekvenserna när tid och frihet uppfattas på detta sätt är dock att det blir nästan omöjligt att fastställa när någoning börjar och när någonting upphör. Både början och slut kan verka avskaffade. Skulle jag mot sen eftermiddag bjuda på ett glas vin eller en kopp te (det senare skulle i Södern uppfattas som excentriskt eller exotiskt) i förväntan att alla går innan det blir dags för middag, kan jag vara säker på att de flesta blir kvar och så småningom förväntar sig att det hos mig blir dags för just middag.

Söderns tidsuppfattning kan, som här redan antytts, uppfattas som en protest mot det moderna samhällets olika tvång och där just klockan är det kanske viktigaste tortyrinstrumentet. Vi i Norden uppfattar den väl i stället som ett instrument för att kunna strukturera, prioritera och hushålla med tid, som ett hjälpmedel när det gäller att kordinera det moderna samhällets omfattande och komplexa företeelser, i sista hand även för att kunna visa varandra medmänsklig respekt.

Men bara sällan gäller något av detta i Södern, och jag vill hävda att detta ytterst går tillbaka på föreställningen att tid är en sorts fri tillgång som tillhör alla, som därför ingen enskild människa har rätt att lägga beslag på för egen räkning. Man skulle kunna kalla det en sekulär motsvarighet till Thomas av Aquinos övertygelse att tiden är Guds egendom och människan därför inte har någon rätt att sätta ett pris på vad som inte tillhör henne: att ta ränta var för Thomas följaktligen av ondo, en förhävelse och hädelse av vår Skapare.

Vi i Norden är så till den grad vana vid tidens schematisering, hierarkiska ordning och kontrollerbarhet att vi utan vidare utgår ifrån att flyg och bussar går i tid eller att taxin är där om just fyra eller fem minuter. Men i Södern är tåg- och busstidtabeller approximationer, önsketänkta och mycket ungefärliga angivelser; man kan inte ens vara säker på att teveprogrammen börjar på utsatt tid.

Och varje strävan efter ett minimum av punktlighet undermineras genast genom att inte vara del av en dialektisk process - ty en sådan strävan påverkar sällan eller aldrig någon annan. I stället utgår alla ifrån att alla andra också kommer att vara försenade, varför den eventuella goda föresatsen redan från allra första början står på lösan sand. Det leder till fatalism. "Här passar ändå ingen tiden", blir till en självuppfyllande profetia, en bekräftelse av omöjligheten att leva efter klockan som vardagligt rättesnöre.

Allt detta resulterar i den bristande precision i Söderns vardag som utmattar och leder till slöseri med egen (och andras) tid. Men av vad som väl är ren självbevarelsedrift leder detta sällan till irritation eller klagan. I stället får vi i Södern ofta tillfälle att beundra förmågan till både tålamod och improvisation, alltmedan hos oss i Norden framgångsrika, upptagna män och kvinnor i karriären brukar framhålla just sin otålighet som sitt sämsta karaktärsdrag.