Mitt Romney har nu formellt nominerats till republikanernas presidentkandidat.
Men vägen till Vita huset blir mycket lång.
Den republikanska väljarbasen visar tecken på bristande entusiasm. Man vill inte längre ha Barack Obama, men man är inte heller särskilt förtjust i Mitt Romney. Republikanerna måste nu mobilisera viktiga väljarkretsar som inte automatiskt väljer en republikan och som bara mycket motvilligt väljer en mormon.
Det handlar i första hand om vita män ur tjänstemannaklassen, men det handlar i viss utsträckning också om evangeliska kristna.
Mitt Romney har ungefär samma problem med den vita tjänstemannaklassen som Barack Obama har med den vita arbetarklassen.
I vissa delstater i mellanvästern har Romney också problem med arbetarna eftersom han motsatte sig Obamas stora stödpaket till bilindustrin.
I alla delstater har Romney avsevärda problem med singelkvinnor och med inflyttade latinos.
Romneys nej till den så kallade Drömakten (Dream Act) som skulle ge medborgarskap åt alla illegala immigranter som ansluter sig till militären eller utexamineras från college har gjort honom problematisk för alla de latinos som normalt röstar republikanskt. Romneys, och republikanernas, inbitna motstånd mot aborter är ett rött skynke för nästan alla singelkvinnor.
Den sittande presidenten har alltid ett litet övertag i en pågående valkampanj.
Röstbeteendet i USA tenderar handla om en röst för eller emot den sittande presidenten, inte alltid om en röst för motkandidaten.
En sittande president har under de fyrtio senaste åren besegrats bara två gånger.
Det handlar om Jimmy Carter som besegrades av Ronald Reagan 1980 och om George H.W.Bush som besegrades av Bill Clinton 1992. Både 1980 och 1992 avgjordes valkampanjen i de allra sista ögonblicken; 1980 när Ronald Reagan gav ett smidigt och retoriskt övertygande intryck i de avslutande debatterna och 1992 när Bill Clinton halade fram sitt ultimata trumfkort som fick namnet "a place called Hope".
Amerikanska presidenter som har suttit i bara en period (som Jimmy Carter) tenderar ofta att utdömas som historiens förlorare, medan presidenter som suttit i två perioder ofta har ett betydligt bättre saldo och en större möjlighet att kontrollera sitt eftermäle. Man behöver här bara nämna Ronald Reagan och Bill Clinton.
Det finns också undantag, i båda riktningarna.
Harry S Truman ställde inte upp för återval 1952 eftersom det allmänt ansågs att han var mycket impopulär och omöjlig som president. Men i ett historiskt perspektiv, och i skuggan av den framgångsrika Marshallplanen och den kommunistfientliga så kallade Trumandoktrinen, framstår han som en av de viktigaste presidenterna i amerikansk historia efter George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D. Roosevelt.
Resonemanget gäller också i omvänd ordning.
President Woodrow Wilson satt i två perioder, men hans andra period präglades av katastroferna under det första världskriget och den perioden utdöms allmänt som ett misslyckande, inte bara i USA. Wilsons första period däremot inkluderade det framgångsrika skapandet av Federal Reserve och av Federal Trade Commission.
