I språkstridens anda

Författaren Matti Mäkelä bär på en vision om ett annorlunda Finland om tio år. Den delade han med sig av i sin kolumn i Helsingin Sanomat (4.4).

Visionen handlar om ett Finland som inte längre är tvåspråkigt utan flerspråkigt. Svenskan som i en global värld framstår som ett marginellt språk är ett i mängden. Och inte som nu ett privilegierat språk i ett land där en tynande minoritet krampaktigt spjärnar emot en oundviklig utveckling. Faktum är, anser Mäkelä, att tvångssvenskan blivit något av ett hinder för den internationalisering som den finskspråkiga befolkningen trängtar efter.

Konsekvenserna av Mäkeläs vision handlar om att den politiskt betingade hetsen mot den förhatliga svenskan avtar och så småningom tynar bort. Aldrig mer kommer kusttrakernas svenska ungdomar att behöva utsättas för hat för språkets skull. Och allra bäst vore det om de svensktalande själva gick i bräschen för en process som helar nationen.

Matti Mäkelä avslutar sin kolumn med ett citat från en epok där han själv hör hemma. Han återger hur man under språkstridens dagar hos en i hjärtgropen sårad person funnit en lapp i ett finskt-franskt lexikon med texten: Désolé, je n'parle pas suédois...

Det intressanta med Mäkeläs kolumn är att den enligt rubriken på nätet kräver en förnyelse av det svenska språket inom tio år medan kolumnen i papperstidningen efterlyser ett måttfullt språkprogram. Att innehållet sedan är allt annat än måttfullt avslöjar att den ansvariga redaktören försökt tona ned författarens antipatier mot det svenska.

Mäkeläs vision om ett flerspråkigt Finland visar sig vid ett närmare betraktande leda till officiell enspråkighet, eftersom det enda officiella språket i hans flerspråkiga Finland är finska. Att slopandet av svenskan skulle bana väg för andra språk är en chimär. Däremot finns det i skolorna nog både behov och utrymme av mer språkundervisning.

Att det på finlandssvenskt håll finns en beredskap att verka för ett flerspråkigt och mångkulturellt Finland är ställt utom allt tvivel. När svenskan dessutom visat sig vara en bro till andra språk, till den flerspråkighet som Mäkelä i sin vision efterlyser framstår hans argument som föga hållbara.

Att däremot förvänta sig att finlandssvenskarna i sitt eget land generöst skulle avstå från sitt modersmål inför myndigheter och på dödsbädden är en befängd tanke. Och knappast uttryck för någon from, eller ens måttfull, förhoppning.