På torsdag 26.4 demonstrerade omkring 40 000 mänskor i Oslo mot Anders Behring Breivik genom att sjunga den sång som han i rättegången nämnt att han hatar. I demonstrationen deltog också de nordiska kulturministrarna, där ibland Paavo Arhinmäki. Ett klart och tydligt budskap om att man inte godkänner det som Breivik gjort eller står för.

Samtidigt. Vi vet alla hans namn. Vi känner alla till hans manifest och till och med detaljer om dess innehåll, utan att ha läst det. Vi vet till och med vilken sång han hatar.

Det är svårt att förhålla sig till all denna medie- och annan uppståndelse kring en massmördare som Breivik. Alla ska naturligtvis ha rätt till en rättegång. Men Breivik har därtill troligen fått mer publicitet än han någonsin kunnat drömma om. Jag har valt att inte följa med rättegången men såg i alla fall de första minuterna, då Breivik gör sin egen (högerextremistiska) hälsning för att sedan skaka hand med ett antal personer i salen. Vad jag antar är åklagare och tjänstemän skakar inte bara hand med honom utan böjer faktiskt sina huvuden. Det hör kanske till norsk kutym att hälsa på den åtalade, men det här ser ut som en erkännelse.

Breivik i sin tur, välklädd och väl putsad, inleder processen med att säga att han inte erkänner den norska rätten. Han får en halv timme på sig att tala men talar i över en timme. Han får senare i detalj och under flera dagars tid redogöra för att och hur han mördat, varför han mördat, vilka hans övertygelser är och så vidare.

Skulle han ha fått samma bemötande om hans namn varit Muhammed och han tillhörde al-Qaida?

Jonathan Freedland skriver i en kolumn för the Guardian (20.4.2012) att Breivik är en terrorist och borde också behandlas som en sådan. Breivik ges en megafon ut i världen, med budskapet: mörda som jag och du får hela världen att lyssna på dig. Samtidigt som Khalid Sheik Muhammed, som anses vara en av arkitekterna bakom 9/11, togs till Guantanamo och behandlades bakom lyckta dörrar. Oberoende vilket tillvägagångssätt man använder borde principen vara densamma, oberoende av hurudan terrorist du är, anser Freedland.

Det är lätt att hålla med. Ett debattinlägg i norska Dagbladet ("Nei, media!", 26.4.2012) pekar på hur denna ständiga mediebevakning och detaljerade analys av Breiviks alla uttalanden och rörelser snarast visar de mänskliga sidor hos Breivik som man kan känna igen - och därmed sympatisera med.

Är det faktiskt det som är meningen?