Finlandssvenska paradoxen

I Ananalysen i Vasabladet(2.4.)träder Kenneth Myntti till den finlandssvenska paradoxens försvar:

"... Ett hårdnande politiskt klimat har förstås haft sitt finger med i spelet, men finlandssvenskarnas rätt att fatta beslut om egna angelägenheter har nog inte enbart försvagats som en följd av majoritetspråksbefolkningens envetna strävan att montera ned den andra språkgruppens kulturautonomi. Begreppet har antagligen också till stor del tömts på betydelse genom att finlandssvenskarna inte själva aktivt har jobbat för kulturautonomin.

I stället har ledande finlandssvenska politiker, däribland Pär Stenbäck själv, argumenterat för att vi borde ersätta den finlandssvenska kulturautonomin med mer flexibla tvåspråkiga lösningar, bland annat inom skolsektorn. Enspråkigheten har dömts ut, tvåspråkigheten har lovordats i sammanhang som sammanhang.

Pär Stenbäck och många andra finlandssvenska påverkare har tidvis till och med gjort gemensam sak med de sannfinländska krafter som vill att Finland byter fot från en dubbel nationalspråkstrategi till en modell med svenskan som minoritetsspråk. Stenbäck beklagar alltså den utveckling han delvis själv har bejakat.

Denna strävan till självutplåning sitter förstås som hand i handske för en stat som i en globaliserad konkurrens och skatteharmonisering dras med ett ständigt behov att minska de offentliga utgifterna. Varför tillgripa konstgjorda och styva, språkliga särlösningar om inte den andra språkgruppens politiska intressebevakare ens själva står upp, argumenterar och lobbar för sådana lösningar?..."

http://www.vasabladet.fi/Ledare/Analysen/