Jan-Erik Andelin förklarar begreppet tolerantian i ledaren i webbtidningen www.ostnyland.fi (1.2.)
"Sannfinländarnas Timo Soini har infört begreppet "tolerantian" som det han uppfattar som ett slags härskande klass i Finland; på finska suvaitsevaisto.
Innan vi avfärdar det som mest ett verbalt trick från den kitsligt fryntlige Soini och hans ordsnickrande parhäst Jukka Jusula från Borgå, ska vi ta tanken på allvar en stund.
Tolerantian är kärnan i den anti-jytky och motreaktion som just nu för presidentkandidaten Haavisto mot nya höjder. Soini kopierar från hur man i många östeuropeiska samhällen såg en intelligentia av välutbildade människor växa fram för att leda länder och riken, för att de själva var så upplysta. Ordet etablerades i 1840-talets Polen.
Och en sådan anmäler sig nu gärna stå för "det nya Finland" och ska släta över den tråkiga parentesen att ett populistparti tog 39 platser i riksdagen i våras.
En del av Timo Soinis politiska mission består i en egen retorik som ibland, träffsäkert, har slagit hål på motpartens retorik.
HBL- och förre Ylejournalisten Marianne Lydéns bok Jag är inte rasist är en välskriven sak. Den är en översikt över hur det under 20 år blir accepterat allt längre in i kärnan av finländsk politik att vara invandrarkritisk och många gånger fränt rasistisk. Någonting motsvarande har också gällt inför presidentvalet när folkliga omdömen om kandidat Haavisto och hans intima relation till en man har gjorts till ett tema som svämmat över.
I en intressant vändning beskriver Marianne Lydén en intervju med den tidigt invandrarkritiske Sulo Aittoniemi, landsbygds- och senare centerpartist. Han visade sig vara hövlig och vänlig till den grad att hon till sist frågade sig om Aittoniemi faktiskt också stod för de åsikter han bombarderade riksdagen med.
Det är en bra fråga. Står vi i slutändan för ideologier vi talar för? Handlar vi utgående från dem? Eller är de någonting vi bara citerar för att visa att vi hör till de goda.
Problemet drabbar förr eller senare alla ideella rörelser. En gång i tiden sade adelsmännen på franska noblesse oblige till varandra - adelskap förpliktar. Den som vill vara fin ska också bete sig fint.
Prästerskapet skulle stå för Guds godhet, men kom att utöva sträng makt. Borgerligheten trodde på bildning, men glömde ibland att fördela den till fler, trots att den var bra att ha i livet.
Fackrörelsen stod för solidaritet, men torkade in till ett ogint skråväsende, som till sist hellre såg unga människor gå arbetslösa än jobba till någon symbolisk lön under tabellerna för att få ett grepp om arbetslivet.
I tur att granskas, eller granska sig själva, står nu den toleranta, liberala, grönt förankrade rörelsen. På landet uppfattas den inte alls som politiskt liberal. Miljöstadganden och -mål upplevs snarare som förbud och ingrepp i traditionella näringar, jordbruksmetoder och villkor på landet; uppfunna av ministerielicentiater i cykelhjälm i Helsingfors.
Varmansregeln är att leva som man lär. Att ord förverkligas i handling, som man säger i politiken. Att tron bekräftas i gärning, som man säger i kyrkan.
Att säga att man inte är rasist är att flagga med en engångsflagga. Det är först den som i praktiken går den långa vägen med en främling med djupt rotade föreställningar om heder, godhet och mening, som avviker från våra, som gör själva jobbet.
Människor av de mest olika slag arbetar i det tysta med detta. En åsikt i dagsdebattens hetta blir däremot ibland lätt bara ett smycke eller ett tingeltangel som hänger utanpå."
