Två notiser i daspressen för den 13.12.2012 för mina tankar till frågan om den europeiska nödvändigheten.
Dagens Industri meddelar att José Manuel Barroso är förbannad på Sverige som under en lång tid sägs ha brutit mot reglerna för det svenska snusundantaget. I ett internt brev skriver Barroso att "Sverige har misslyckats med att förhindra export av snus till andra medlemsstater".
Barroso hävdar att färjetrafiken mellan Sverige och Finland har möjliggjort otillåten export av svenskt snus. Sverige bör därför anmälas till EU-domstolen i Luxemburg. I bakgrunden till striden finns en definitionsfråga. EU vill att snuset skall innehålla 75 procent tobak och inte 50 procent som nu.
Så långt EU och José Manuel Barroso, men glöm för all del varken Barroso eller snusstriden när du nu läser vidare.
Österbottens Tidning rapporterar nämligen om ett lite sensationellt fynd i Köpenhamn.
Där, i botten på en stor låda, har en forskare lyckats hitta H.C.Andersens första kända saga som heter Tællelyset (Talgljuset). Det är tydligen en typisk Andersensaga som lämpar sig väl i juletid.
Den handlar om ett ljus som känner sig ensamt och bortkommet och som inte hittar sin plats i världen men som när det tänds får en chans att avslöja sin inre skönhet. Ungefär så där, enligt tidningsrapporter från olika håll.
Herr Andersen i Odense var en flitig författare och han har också en liten saga som heter Två jungfrur.
Den handlar inte om ett ljus. Den handlar om två stampar. En stamp var en tingest som man använde för att sätta stenar med. Stampen var av trä, bred nedtill med en järnring omkring och smal upptill med en käpp igenom. På gatläggarspråk kallades stampen följaktligen för en jungfru.
I sagan har, som så ofta hos herr Andersen, de två stamparna en egen vilja. De vill därför inte kallas stampar. Det är mer mänskligt så.
Till saken i sagan om de två jungfrurna hör att den yngre jungfrun har en fästman som är hejare. Han är alltså ett slags maskin som driver ner pålar.
Hejaren vill kalla sin fästmö för en jungfru och inte för en stamp. Det tycker jungfrun är bra, men det tycker inte skottkärran. Skottkärran tycker nämligen att jungfrun skall kallas stamp. Att vara stamp är nästan lika fint som att vara ett sigill, ett lagens sigill och insegel. Det vill dock inte den äldre jungfrun höra talas om. Varvid famnmåttet tar till orda och säger:
"Ni känner bestämt inte till något, som kallas den europeiska nödvändigheten, sade det hederliga gamla famnmåttet. Man får lov att begränsa sig, underordna sig, foga sig efter tid och nödvändighet, och finns det en lag på att jungfrun skall kallas stamp så måste hon kallas stamp".
Varvid de två jungfrurna i offentligheten genast börjar kalla sig stampar och blott privat och sinsemellan använder beteckningen jungfrur. Vilket får till följd att hejaren gör slut med den yngre jungfrun eftersom han inte vill sällskapa med en stamp.
Och där slutar den fina lilla godnattsagan, som ju alls inte är särskilt svårbegriplig och konstig annat än vad gäller själva dess tillkomstår.
Den är skriven 1854.
Sensmoralen i det hela överlåter jag, liksom på sin tid herr Andersen i Odense, till läsaren.
