Politiska ledare ska stå upp för grundläggande värden. Särskilt när det blåser snålt om dem, skriver Niklas Lampi i Ålandstidningens ledare (20.1.)
I PRESIDENTDEBATTEN har rasismen seglat upp som ett tema, och den här gången får de främlingsfientliga krafterna mothugg – i varje fall från några av kandidaterna. Eva Biaudet, Pekka Haavisto, Paavo Lipponen och Paavo Arhinmäki ansatte Sannfinländaren Timo Soini hårt i både den finska och svenska Yle-debatten förra veckan, och undrade hur han kan tolerera så mycket främlingshat i det egna partiet?
SOINIS STANDARDSVAR på den typen av anklagelser är att han och Sannfinländarna varken är rasister eller främlingsfientliga – alltsammans är bara förtal från de politiskt korrekta. Verkligheten talar ett annat språk.
Partiledaren må hålla en civiliserad fasad utåt, men som finländska medier – särskilt Hbl – visat finns det gott om ledamöter i den Sannfinländska gruppen som enligt alla vedertagna definitioner måste betecknas som extremhöger. Det mest kända exemplet är Jussi Halla-aho, röstmagneten som av Sannfinländarna belönats med posten som ordförande i riksdagens förvaltningsutskott.
HALLA-AHO har bland annat förlöjligat förintelsen, hyllats av Anders Behring Breivik och i många år drivit en mycket populär blogg, där han bland annat skriver saker som att det är "ett genetiskt särdrag hos somalierna att råna förbipasserande och parasitera på skattemedel."
Vidare har han i bloggen slagit fast:
"Eftersom allt fler kvinnor i vilket fall som helst kommer att bli våldtagna hoppas jag innerligt att de rätta kvinnorna hamnar i jägarnas klor. De vänstergröna världsförbättrarnas och deras väljare. Hellre de än någon annan. Ingenting annat biter på dem än att mångkulturen drabbar dem själva."
NÅGON ANNAN slutsats än att Soini kör med dubbla kort finns inte.
Han blinkar med ögonen och säger att han som katolik älskar alla. Men som partiledare har han sjösatt ett parti där främlingsfientligheten, också i dess mest råa form, går som en röd tråd.
En annan som i vanlig ordning slingrar sig som masken på kroken när det bränner till i dessa frågor är den som antagligen vinner valet: Sauli Niinistö. Han teg sig genom diskussionen om rasismen i slutdebatten i finska Yle. Han kunde i den finlandssvenska debatten någon dag tidigare inte heller bestämma sig för om Jussi Halla-aho kan beskrivas som extremhöger. I samma debatt sa han även att han inte sett tecken på ett hårdare språkklimat i Finland.
NIINISTÖ VALDE också att inte kommentera de tendenser som finns inom Samlingspartiet, särskilt inom ungrörelsen, som gick till val på sloganen "Nackgrepp på invandringen". Biaudet nämnde i en av debatterna det här som ytterligare ett tecken på ett mer intolerant klimat. Men Niinistö fann inte att det här var något att bemöta - trots att det den här gången handlar om hans eget parti.
Han sitter i stället tyst på stolen.
Det ska förmodligen förklaras med att 30-procents-kandidaten Niinistö nu är mån om att inte stöta sig med någon. Han vill vara alla till lags och inte gunga roddbåten åt något håll.
Det har präglat hela hans kampanj i flera frågor.
Han kör av allt att döma samma strategi när det gäller värdefrågor.
MEN DET KAN också ses som en fortsättning på den trend som tog fart under riksdagsvalet, där de etablerade partierna anpassade sig till en sannfinländsk verklighetsbeskrivning - ett brytningsskede i modern finländsk politik som dokumenteras i en nyutgiven reportagebok av den finlandssvenska journalisten Marianne Lydén. Halla-aho-citaten ovan är också saxade ur den.
Det här syntes inom delar av Samlingspartiet, inom delar av Centern, men kanske främst inom Sossarna, där ledningen med Jutta Urpilainen i spetsen plötsligt började prata om att "ta seden dit man kommer", med en tydlig blinkning mot eget partifolk som sneglade på Soini.
NIINISTÖ NYNNAR inte med, men han tar inte ställning utan tiger. Han står inte som politisk ledare upp för grundläggande värden när det blåser snålt kring dem, han duckar. Därmed legitimerar också han främlingsfientligheten och gör den ännu mer rumsren i Finland.
