Även om "think tanks" har funnits i USA sedan 1950-talet togs begreppet "tankesmedja" i bruk i Norden först under 1990-talet. Här hos oss söker verksamheten alltjämt sina former, och det finns skillnader mellan smedjornas arbetssätt i exempelvis Finland och Sverige, skriver Björn Sundell, Magmas utredningsansvarige, i en personlig betraktelse.
Begreppet "think tank" uppstod under andra världskriget i USA för att beskriva "ett litet rum där det tänks stora strategiska tankar". I dag är USA fortfarande tankesmedjornas förlovade land med stora, mäktiga institutioner som konservativa Heritage Foundation, marknadsliberala Cato Institute eller det liberala Brookings. Också i Storbritannien, Belgien och Tyskland spelar tankesmedjorna en viktig roll i samhällsdebatten och i utformningen av politiken. Tankesmedjor placerar sig i skärningspunkten mellan den akademiska forskningen, det politiska beslutsfattandet och det institutionaliserade lobbandet.
Kännetecknande för tankesmedjor är att de har en ideologisk värdegrund (som i viss mån tål att ifrågasättas), de blickar framåt (även om de bör ha koll på historien), de är tankeväckande (utan att vara för provokativa) och de är sällan vinstbringande (även om de kan vara tvungna att ta sig an projekt för att finansiera en del av sin verksamhet). Gränsen mellan tankesmedjor och andra policy- och forskningsinstitut är ibland svår att dra, och därför är begreppet tankesmedja inte helt etablerat än.
Själv inledde jag min bekantskap med think tanks år 1983 då jag anställdes vid en av Finlands första tankesmedjor, Näringslivets Delegation EVA. Mitt jobb som internationell ombudsman var bland annat att sköta kontakterna till SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle i Sverige, som vid sidan av Hudsoninstitutets europeiska "dottersmedja" då var EVA:s viktigaste samarbetspartner utomlands. Intressant att notera är att bara Hudsoninstitutet på den tiden använde beteckningen tankesmedja, för hos oss i Norden var den beteckningen mer eller mindre okänd på 80-talet. Faktum är att inte ens Norstedts engelsk-svenska ordbok från 2005 använder ordet tankesmedja, men nog svenska Akademiens ordlista från 2006. Hur som helst är det först nu på 2000-talet som orden tankesmedja och ajatushautomo eller ajatuspaja riktigt har slagit igenom hos oss. Och SNS har ju för egen del inte riktigt accepterat beteckningen tankesmedja ens i dag.
Faktum är också att Finlands största och äldsta tankesmedja, jubileumsfonden SITRA, rätt sällan använder benämningen tankesmedja, eftersom fonden har en så mångskiftande verksamhet.
Sverige och Finland inte lika
Det finns både likheter och skillnader mellan tankesmedjorna i Sverige och Finland.
För det första speglar tankesmedjornas framväxt - vad de än har kallats under de senaste 30 åren - tydligt olikheterna i våra länders historia. Sverige utvecklade ett välfärdssamhälle av socialdemokratisk modell där näringslivet ofta såg sin verksamhet utmanad av vänstersinnade krafter. Finland levde ända fram till medlemskapet i EU 1995 i skuggan av den ryska björnen, något som i hög grad kom att prägla tankesmedjornas tidiga verksamhet.
För det andra har think-tankarna landstigit långsammare i Finland än i Sverige. Det har lett till att Finland har färre tankesmedjor och många är dessutom tankesmedjor bara på deltid. En del av dem har många andra uppgifter vid sidan av att kläcka idéer.
Några case illustrerar jämförelsen. Riksdagens Jubileumsfond i Sverige och Finlands självständighets jubileumsfond SITRA i Finland var båda ursprungligen kopplade till respektive centralbank och underkastade parlamentarisk kontroll. De två gick liknande vägar i början, men sökte sig snart åt olika håll. Riksdagens jubileumsfond är ingen tankesmedja. Den fick redan från början i uppdrag att främja vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige och med en stark betoning av grundforskning.
Jubileumsfonden SITRA grundades på 1960-talet med sin svenska föregångare som modell, men valde snabbt att gå in för tillämpad forskning med målet att främja Finlands tillväxt, konkurrenskraft och välfärd. Det här är bara ett av många exempel på att Finland gärna gynnar tillämpad forskning medan grundforskningen lätt hamnar i skymundan.
SITRA fäste på 1970-talet uppmärksamhet vid bristerna i modern företagsledning i det slutna Finland och banade väg för en modernare, mer internationell företagsledarutbildning. På 1980-talet visionerade man om Finlands framtid i ett 30-årsperspektiv. Det var SITRA som introducerade venture capital-konceptet i Finland, alltså riskkapitalet. Senare fokuserade SITRA på bioteknik genom att dels som riskfinansiär gå in i enskilda företag med pengar och dels att som tankesmedja betona vikten av biotekniken för framtidens Finland.
Sitra visionär
Under de två senaste decennierna har SITRA visionerat bland annat om bioteknik, Indiens växande betydelse, Rysslands utveckling efter Sovjetunionens fall och hälso- och åldringsvården som nationella framgångsrecept. En av fjolårets rapporter hette "Elinvoimainen Suomi" - ett livskraftigt Finland, en sann tankesmedjeprodukt med över 200 "beslutsfattare" i olika idékläckargrupper som funderade över läget efter finanskrisen på tre delområden: välfärd, företagande och ledarskap.
Mottot för SITRA är, uttalat av den nuvarande chefen Mikko Kosonen "Vi bygger morgondagens framgångsrika Finland". Med sina 100 anställda och stora ekonomiska resurser är SITRA Finlands utan vidare största tankesmedja med en verksamhet som går från idékläckning till finansiering av konkreta projekt och koncept.
Jubileumsfonden SITRA fokuserade alltså i ett tidigt skede på innovationspolitik, Riksdagens jubileumsfond i Sverige på vetenskaplig forskning. Samarbetet mellan de två kom av sig. I stället kom SITRA att utgöra något slags inspiratör för de stiftelser som bildades i Sverige på 1990-talet när Löntagarfonderna upplöstes och pengar kanaliserades till Löntagarfondsstiftelserna, såsom Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Stiftelsen för miljöstrategisk forskning som uttryckligen verkat för "Moderniseringen av Sverige som kunskapsnation", d.v.s. just det som SITRA sysslat med ända från början. Eller vad sägs om SSF:s "pilotprogram för kommersialisering av forskningsresultat där de sex bästa affärskoncepten får planeringsbidrag", till exempel.
Av historiska skäl är det intressant att jämföra också Näringslivets delegation EVA, på finska Elinkeinoelämän Valtuuskunta, och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (även om SNS egentligen inte vill kalla sig för tankesmedja). Också de speglar skillnader och likheter både vad gäller våra samhällen och våra smedjor. Båda arbetar för företagandet och för marknadsekonomin. Båda har gett ut skrifter som stödjer det privata initiativet. Och både EVA och SNS har byggt broar mellan näringslivet och det omgivande samhället. Men båda är också barn av sin tid och av sitt samhälle.
Mer eller mindre hierarkiskt
SNS växte fram i det demokratiska Sverige där människor förhandlade och diskuterade innan de tog sina beslut. Det syns i SNS briljanta organisationsmodell med lokalgrupper och aktiviteter som involverar ett stort antal medborgare och med ett slags studiecirklar redan för trettio år sedan. Medan SNS alltså återspeglar den svenska demokratin växte EVA fram i det hierarkiska Finland, med bergsråd i företagsledningen, med stora beslut som togs i slutna rum eller i bastun; i ett Finland där det dessutom var förbjudet att offentligt kritisera Sovjetunionen. Märkväl: Ännu så sent som år 1991 var det av utrikespolitiska skäl fullständigt otänkbart för någon hög politiker att föreslå ett finskt EU-medlemskap - eller EG som det hette på den tiden.
EVA ordnade inga öppna studiecirklar på 80-talet, utan slutna möten för noga utvalda personer, såkallade samhällskontaktseminarier (yhteiskuntasuhdeseminaari), där parter från samhällets olika sektorer fick lära sig umgås med varandra i förtrolig anda och diskutera civiliserat på Haikko gård 40 kilometer österom Helsingfors. Ett givet inslag vid varje seminarium ända till Sovjetunionens fall var en lektion i det sovjetiska systemets ekonomiska förfall av en ekonomisk expert; något som aldrig hade kunnat presenteras öppet, utan enbart i slutna rum. Jag vet, för jag var med själv, åren 1983-1988.
Ändå vore det helt fel att säga, att EVA verkade enbart i de slutna kabinetten, för EVA startade något av oerhört stor betydelse, nämligen opinionsmätningar av ett helt nytt slag. Den första gjordes redan 1983 och de har därefter gjorts ända fram tills nu. De här mätningarna kartlade finländarnas inställning till olika samhällsfrågor, från företagande till gröna värden. Resultaten har alltid presenterats öppet. Med hjälp av de här resultaten knöt vi som arbetade på EVA kontakter över alla gränser: Vi försökte redan i mitten av 1980-talet visa miljövännerna vikten av företagande och ekonomisk tillväxt. Och vi besökte företagsledare för att visa, att miljörörelsen hade kommit för att stanna. Vi betonade att det vore lönlöst för direktörerna att blunda och tro att de gröna värdena skulle försvinna efter ett tag. Det här brobyggande i olika riktningar bar frukt: I vilket annat land har de gröna/miljöpartiet suttit med i en regering som byggt ut kärnkraften? (Finlands förra regering, som styrde fram till sommaren 2011 gav grönt ljus för en utbyggnad av kärnkraften. De gröna satt med, även om de inte accepterade kärnkraftsbeslutet.)
Opinionsmätningarna har ökat förståelsen för näringslivet bland folket och förståelsen för de politiska trenderna inom näringslivet. Numera samarbetar EVA med svenska Timbro.
Tankesmedjor slår igenom
I dag är likheterna större mellan Sverige och Finland på tankesmedjornas område och det finns en förståelse för vikten av relativt oberoende institutioner som analyserar samhällsutvecklingen med ett ideellt patos. Mitt intryck är att resursmässigt finns det i Sverige fler tankesmedjor på borgerligt håll - fler som backar upp företagande och fri marknadsekonomi. I Finland medför SITRAs enorma resurser i förhållande till alla andra att både välfärdsfrågorna och innovationspolitiken är starkt företrädda. Det finns inte ett lika starkt fokus på det borgerliga eller på ekonomisk liberalism bland tankesmedjorna.
Synen på vad tankesmedjor gör är ungefär lika och vi ser samtidigt samma skepsis inför begreppet tankesmedja, som exemplet SNS visar där man tar avstånd från ordet. Många institutioner som delvis fungerar som tankesmedjor, t.ex. Löntagarnas forskningsinstitut i Finland, Palkansaajien tutkimuslaitos, vill inte definiera sig så, utan PTT kallar sig "ett självständigt expertorgan". Utrikespolitiska Institutet i Stockholm kallar sig gärna forskningsinstitut, Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, riksdagens egen think tank, kallar sig helst forskningsanstalt. Ordet tankesmedja, ajatushautomo, är liksom inte helt salongsfähigt trots allt. Det uppfattas tyvärr som lite lätt, lite oseriöst av somliga som vill syssla med "seriös forskning".
På politiskt håll har det under den allra senaste tiden gått mode i tankesmedjorna, kanske främst för att offentliga medel finns att tillgå för politisk tankesmedjeverksamhet. Följaktligen står tankesmedjan e2 nära Centern, Kalevi Sorsastiftelsen är socialdemokraternas smedja, västern har Vänsterforum, Samlingspartiet Suomen Toivo och De Gröna Visili.
Ordet think tank kom i allmänt bruk i USA på 1950-talet men i Sverige och Finland först på 1990-talet. Utgående från de senaste årens utveckling kan man dra slutsatsen att termen tankesmedja nog har slagit rot också hos oss. Men vi står mycket långt från exempelvis USA och Storbritannien och Bryssel där think tanks har en solid ställning i samhällsdebatten och ett givet tolkningsföreträde eller problemformuleringsföreträde i stora samhällsfrågor.
Det återstår alltså en hel del att göra innan tankesmedjan har samma tyngd här i Norden, men riktningen är den rätta.
Artikeln är en utvecklad version av det föredrag Björn Sundell höll vid ett finsk-svenskt tankesmedjesymposium på Hanaholmen i Esbo tidigare i år. Sundell arbetade vid Näringslivets delegation åren 1983-88 och har verkat inom industrin och bankvärlden samt arbetat som ledarskribent vid Hufvudstadsbladet. Han är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma sedan 2009.
